Jag lyssnade på Andrea del Fuego på bokmässan och där sa hon bland annat att hon inte gillar magisk realism som vi alla förknippar med brasiliansk litteratur. Ändå har Syskonen Malaquias (Natur och kultur) ett stort inslag av denna genre.
En blixt slår ner syskonen Nico, Antonio och Julias hem och gör dem föräldralösa. Nico hamnar på en plantage som arbetare och Julia och Antonio förs till ett barnhem. Julia adopteras så småningom bort medan Antonio får växa upp hos nunnorna på barnhemmet. Senare återförenas Antonio och Nico, medan Julia aldrig vågar åka hela vägen hem. Hon blir utslängd från sin adoptivfamilj och lever ett kringflackande liv med en bussterminal som enda fast punkt.
Boken utspelar sig runt 20-talet på den brasilianska landsbygden och på den tiden fanns det inga lagar som reglerade arbetsförhållanden. Nico kunde hållas som livegen på en annan mans plantage och han hade inte ens rätt till hemmet där han växte upp. Julia kunde hållas som arbetskraft i sin adoptivfamilj. I det perspektivet var det en gripande bok om en viktig del av Brasiliens historia. Men så tillkommer den magiska realismen i form av levande och döda som lever sida vid sida och det känns lite för märkligt för mig. Sedan ska vi inte tala om slutet, men det gjorde att jag tyckte att boken blev mer konstigt än bra. Det var synd på en i övrigt ganska bra bok.
