Upprop mot Egmont från Olika

Nu kommer uppropet från Olika förlag till tidningsförlaget Egmont som gör könsstereotypa tidningar för barn. Jag är givetvis skrivit på!

Läs pressmeddelandet från Olika här och det öppna brevet till Egmont här. Uppropet är också skickat till berörda ministrar Jan Björklund (utbildning), Erik Ullenhag (integration) och Nyamko Sabuni (jämställdhet).

Jag gillar särskilt det sista stycket i brevet:
Problemet är inte att ni gör specialinriktade tidningar, utan att de marknadsförs på ett exkluderande sätt antingen till  flickor eller till pojkar. Egmont bidrar därmed att förstärka förlegade och stereotypa förväntningar på flickor och pojkars  intressen och egenskaper. Förväntningar som formar och som motverkar det viktiga arbete för jämställdhet som pågår i andra delar av samhället, bland annat på förskolor och skolor. Ett arbete som får sitt stöd i våra lagar och formulerade mål.

WORD!

UPPDATERAT

DN skriver om det öppna brevet idag.

Nair, Anita; Kvinnor på ett tåg; 2001

Kvinnor på ett tågSex kvinnor på ett tåg i Indien. De känner inte varandra och de har olika historier att berätta. Akhlia är bokens huvudperson och hon är den enda som inte har gift sig, fast hon för länge sedan har passerat lämplighetsådern för giftermål. Boken är en inblick i indiska kvinnors vardag och hur normer och konventioner tvingar dem att leva liv de egentligen inte hade velat leva. Akhila är den enda som väljer att gå sin egen väg, men priset för det är högt. Trots att hon har egen försörjning är det inte riktigt okej att som kvinna lever ensam. De andra kvinnorna på tåget har som sagt valt att leva ett traditionellt liv trots att flera av dem hade andra drömmar och mål innan de gifte sig.

Jag älskade boken och en gav mig mycket i form av mer kunskaper om kvinnor i Indien och det är en underbar kritik mot manssamhället.

Läs mer: Adlibris, Bokus, Dagens bok, Sveriges Radio, Textappeal

Här kan du hitta vad andra bloggare skriver om Kvinnor på ett tåg av Anita Nair

Levenson, Ellie; The noughtie girl´s guide to feminism; 2009

The noughtie girl´s guide to feminismEllie Levenson är en brittisk feminist som har bland annat skrivit i Guardian. Vad är en noughtie girl? Frågan får ett svar i ett inledande test där du ska se om du passar in. Summan av testet är att om du är en noughtie girl så vill du både ha lika rättigheter och möjligheter som män, samtidigt som rakar dig under armarna och gillar att ha högklackade skor och mycket smink.

Det kan låta som en självmotsägelse i många antifeministers öron, men det är ganska mycket mitt i prick. Feminism handlar inte om hur vi väljer att klä oss eller vilka färger vi väljer eller väljer bort. Det handlar om vad vi gör och vad vi argumenterar för.  I början älskade jag boken och nickade och hummade medhållande för mig själv när jag läste, men allteftersom började jag tycka att det var lite väl tillrättalagt efter Levensons egna ideal. Visst är det bra att hon är ärlig, men att bli upprörd över att kompisen bytt efternamn (en stor feministisk fråga i UK och USA är efternamnen eftersom man där blir Mrs Sin Mans Namn) samtidigt som hon själv inte vill att hennes man ska bli en ”stay at home dad” är lite märkligt. Det känns lite viktigare att dela på ansvaret för barn än vilket efternamn man har.

Slutsatsen är att man kan vara feminist även om man inte håller med om alla bitar (t ex om abort, barnpassning, markservice) eller agerar som man förväntas (om man byter namn, eskorteras till altaret av pappa eller tal all föräldraledighet) så kan man fortfarande kalla sig feminist. Detta är intressant, för jag håller i grunden med, men kan ändå känna att det måste finnas grundåsikter som man bör ställa upp på. Men är detta bara en känsla eller är det så? Kan man vara feminist och mot fri abort? Boken har väckt många intressanta tankar och jag lär återkomma i frågan. Diskutera gärna vad ni tycker!

Läs mer: Adlibris, Bokus

Dam- och herrklasser är en självklarhet och de ska behandlas lika

I dagarna fick jag en pingback till mitt inlägg om att det borde heta fotboll och inte damfotboll. Med detta mastodontinlägg redogör Bittergubben för sin tes att damidrott är diskriminering. Eftersom alla får delta i ”herr”klassen borde damklassen likställas med junior- eller handikappklassen. Jag har hört det förut, även om jag är glad att det inte är något som vädras dagligen.

Jag är, till skillnad från Bittergubben, otroligt intresserad av sport. Att titta på vill säga. Jag lever upp när det är OS, jag är kalenderbitare och jag gör inget på helgerna under vinterhalvåret mer än att titta på Vinterstudion. Jag vill bara ha detta sagt, då Bittergubbens fördomar säger att feminister inte är särskilt sportintresserade. Jag är inget undantag bland feminister, det vill jag lova!

Att kvinnor har en sämre fysisk förmåga är tämligen väl belagt. Om vi inte skulle dela upp idrotten i dam- och herrklasser skulle kvinnor inte kunna delat på elitnivå i de flesta sporter. Det är den krassa verkligheten. Att säga att herrklassen är öppen för alla är därför ett hån mot alla kvinnor. (Dessutom stämmer inte Bittergubbens resonemang då han pekar på mixklassen i skytte. Varför finns det en mixklass och alla får tävla i herrklassen? Och varför försvann mixklassen och ersattes med en herrklass när den vanns av en kvinna?)

Sport är inte ett naturligt tillstånd där de ”bästa atleterna” (Bittergubbens egna ord) deltar. Sport är något konstruerat med regler som någon eller flera har hittat på. Reglerna finns därför att man anser att det blir ett bättre spel eller en bättre tävling med dessa. En regel är en exempelvis begränsning av antalet deltagare från ett visst land i VM och OS. När det kommer till friidrott, då särskilt 3000 meter hinder som är en kenyansk paradgren, får inte de ”bästa atleterna” delta. Tre, eller möjligtvis fyra kenyaner är max, medan det på olika galor kan vara fler en tio män från Kenya på den distansen. (Detta har lett till att Qatar erbjuder generösa träningsmöjligheter inklusive medborgarskap.) När det kommer till VM och OS för lagsporter måste man ha det lands medborgarskap, som man representerar. Dvs, de ”bästa atleterna” får inte vara med. Det såg länge ut som om en av dåtidens bästa fotbollsspelare, Andriy Shevchenko, aldrig skulle få spela ett VM-slutspel eftersom han var ukrainare, men lyckligtvis tog sig Ukraina till VM 2006. En av världens bästa långdistanslöpare i slutet av 80-talet, Elana Mayer från Sydafrika, fick inte mäta sig med de ”bästa (kvinnliga) atleterna” förrän i OS 1992 eftersom sydafrikaner av utestängda från all form av tävlande p g a apartheidsystemet.  Det finns med andra ord olika anledningar till att de ”bästa atleterna” inte får tävla.

Ett sätt att minska segregationen i sportens värld är att låta barn, där de fysiska skillnaderna inte har hunnit bli märkbara, spela och idrotta tillsammans. Detta är det få klubbar som tillåter, utan klasserna P9 respektive F9 finns i de klubbar som har flickidrott, annars är det bara pojkar som gäller. Eftersom kvinnor är halva befolkningen och inte någon minoritet och dessutom saknar förmåga att i de flesta sporter mäta sig med män högre upp i åldrarna, bör vi ha en damklass som är helt jämställd herrklassen på elitnivå. Nu har jag inte kollat upp om det verkligen stämmer att alla herrgrenar är öppna för kvinnor, men om det gör det så kan man stänga de möjligheterna ifall män skulle känna sig diskriminerade av detta.

Semester 11: Landsort igen

Jag lever och är inte mamma än. Jag är på tillfälligt besök i hemmet i Sjöstaden och tvättar och tar det allmänt lugnt. Jag orkar inte så mycket mer.

20110803-183531.jpg

På en båttur runt ön. Vacker vy.

20110803-183543.jpg

Flytvästen måste sitta ovanpå magen. Ser onekligen komiskt ut.

20110803-183552.jpg

Ett par av få skor jag får på mig – Andreas badskor från vår bröllopsresa i Kina. Lite jobbiga att gå i eftersom de är för stora på längden.


Det är så vackert att man nästan dör.


Här ligger jag och läser den fina boken om kvinnorna i Skagen.

Nu ska jag ta och skriva av mig lite av min feministiska och politiska frustration jag har byggt upp under tiden med dålig 3G-täckning i Stockholms södra skärgård.

Svanholm, Lise; Damerne på Skagen; 2006

Damerne på SkagenPå Skagenmuséet köpte jag en bok om kvinnorna i kretsen runt målarna. Damerne på Skagen handlar om de kvinnor som målade, de som stod modeller och de som var gifta med målarna eller på annat sätt stod målarna nära. I denna bok får kvinnorna upprättelse. Det handlar mycket om P S Kröyer och Michael Ancher när man talar om Skagenmålarna, men här får både glömda och berömda kvinnor i Skagen plats.

Kapitlet om Anna Ancher är längst. Hon är ändå den mest berömda av de kvinnor som målade. Enligt Lise Svanholm var hon den första dansk som lyckades skildra en solstråle på duk. Hennes och Michaels dotter Helga Ancher var också målare, liksom Marie Kröyer, senare Maria Alfvén, och Oda Krogh. Både Krogh och Kröyer Alfvén levde ganska okonventionella liv. De lämnade både man och barn bakom sig för att leva med nya kärlekar, något som inte var helt accepterat i dåtidens Danmark.

Är du på Skagenmuséet eller är intresserad av Skagenmålarna tycker jag att du ska läsa Damerne på Skagen. Det är ett stycke dansk konsthistoria och den innehåller många fina porträtt av kvinnor.

Läs mer: Adlibris, Litteraturnu.dk

Feministbrud på kulturjakt i Skagen

Jag är precis hemkommen från en minisemester i Skagen med min svärfamilj. Såklart gjorde jag feministiska observationer och jag ska försöka visa er dem i bilder. Vi började med ett besök på Skagenmålarnas museum.Verk av Anna Ancher

Här är Anna Anchers mest kända verk. De föreställer delar av hennes hem samt hennes mor. Anna Ancher var gift med Michael Ancher som tillsammans med P S Kröyer var den mest kända av Skagenmålarna.Som motiv: Anna Ancher och Marie Kröyer
De flesta Skagenmålarna var män. Dock var motiven oftast kvinnor. Här ses Anna Ancher till vänster och Marie Kröyer till höger, porträtterade av sina respektive makar. Både Anna Ancher och Marie Kröyer var själva konstnärer och tillhörde Skagenmålarna. Även Anna och Michaels dotter Helga Ancher var en framstående konstnär.Anna och Michael Anchers hem

Här bodde Anna och Michael Ancher. De var inga fattiglappar och hemmet var förmodligen mycket modernt för sin tid. Mycket typiskt var att Michaels ateljé var ett av husets största rum, medan Annas var betydligt mindre.Anna Anchers ateljé från utsidan

Man fick inte fota därinne, men här är fönstret som ni kan se avbildat på den första bilden. Annas ateljé hade två fönster, Michaels hade många. Vi tror att den trädgård som fönstret vetter mot och som jag står i, är samma som tavlan Hipp, hipp hurra! (P S Kröyer) är från (festen ska i alla fall vara från Anna och Michaels hem).Hipp, hipp, hurra - nalleversionen

Sedan besökte vi Nallemuséet. Jag tycker att just nallar och gosedjur är de bästa leksakerna för barn. De är könsneutrala och barnen får själva utveckla personligheter åt sina vänner. På Nallemuséet kunde man hitta denna fantastiska nalleversion av Skagenmålaren Kröyers Hipp, hipp, hurra!Fattig fiskarstuga från bölrjan av 1800-talet

Vi besökte också Skagens stadsmuseum där man fick gå runt och titta på båtar och hus, som de såg ut förr. Skagen är ett fiskarsamhälle och stadens historia är också fiskeriets historia. Det var mycket manliga miljöer som skildrades i muséet, men det ni ser på bilden bakom mig och min gigantiska mage, är en fattig fiskarstuga från början av 1800-talet. Här bodde som flest mamma, pappa, sex barn och farfar (förutom detta rum, fanns ett litet kök och en vind där fiskeredskapen förvarades). Muséet visade även en mer välbärgad fiskarfamiljs hus och där var ytan betydligt större.Skagenljus över Kattegatt

Det så berömda Skagenljuset lyste över Kattegatt på Grenen, Danmarks nordligaste punkt. Man förstår att Skagenmålarna var inspirerades av ljuset.Skagerack möter Kattegatt

Här är jag längst ut på Grenen och blir blöt. Bakom mig kan man se Skageracks och Kattegatts vågor slå ihop. Detta är kanske inte speciellt feministiskt, men det var häftigt att se och jag är glad att jag var där igen, trots att vädret denna gång inte var på vår sida.

Semester 11: Göteborg

Idag har jag försökt att tänka på annat än hemska massaker och ha det trevligt i Göteborg. Det höll på att gå åt skogen med trevligheten när vi mötte ett norskt par som hade tappat bort sin son. Det slutade dock lyckligt.

20110723-214405.jpg

Vi tog en sväng förbi Risåsgatan 4 – mitt hem i fyra år.

20110723-214418.jpg

Vi hade tur. Det hade tydligen varit inbrott så vi smög oss in. Det luktade annorlunda nu, kunde jag konstatera.

20110723-214435.jpg

En drink på Linnégatan, dock på en bar som inte fanns när jag bodde här. The Temple Pub hette det nu, men om jag inte minns helt fel låg Solsidan här 2004. Trevligt ställe i vilket fall!

20110723-214448.jpg

Sedan kom ovädret.

20110723-214500.jpg

Alla bra utekvällar i Göteborg innehåller ett besök på Skål.

Det blir inga roliga bloggposter idag

Jag hade tänkt att skriva en recension på en ny bok och en reflektion på senaste Harry Potter-filmen, men bomberna och skjutningarna i Oslo gör att jag inte har någon lust.

Skönt att höra att L med familj och alla andra jag känner i Oslo är i säkerhet!

Mina tankar är hos de drabbade och deras familjer.

Semester 11: Landsort

20110720-165324.jpg

20110720-165539.jpg