Prostituerade har alltid tillhört samhällets bottenskikt. För hundra år sedan greps kvinnor som gick på gatan för lösdriveri. Så sent som på åttiotalet ville åklagare inte ha en massa ”fladdriga vittnen” (=prostituerade kvinnor) i rättegången om mordet på Catrine da Costa. I dag har vi en sexköpslag som bara kriminaliserar köparen, men fortfarande kan prostituerade få sina barn tvångsomhändertagna.
Frilansjournalisten Eva F Dahlgren har skrivit om hur prostituerade kvinnor behandlades på 1920- och 1930-talen i boken Fallna kvinnor. Då skickades många som gripits för brott mot lösdriverilagen på straffläger för kvinnor i Landskrona.
Det var när Dahlgren gjorde research för sin bok Min farfar var rasbiolog som hon stötte på nakna kvinnor som hade fotograferats, mätts och klassificerats. Detta intresserade henne så mycket att hon ville ge dem en egen bok. Flera av kvinnorna som fanns i det rasbiologiska arkivet var fångar. Boken handlar om de kvinnor som satt en eller flera gånger på Landskrona och efter det var stämplade för livet.
Fallna kvinnor är en feministisk analys av historien. Den enda gemensamma nämnaren för alla i arbetslägret är att de var kvinnor. De levde ett i det officiella samhällets ögon felaktigt liv och lagarna var skrivna så att de minst av allt skyddade de kvinnor som hade det svårast.
En som lurats in i prostitution genom att hon trott att jobbet var någon annat och sedan misshandlades av sin hallick, kunde inte gå till polisen om hon ville undvika arbetsläger. Kvinnoföraktet var på den här tiden mycket stort bland myndighetspersoner. Kvinnorna i boken får inget skydd, ingen möjlighet att återanpassa sig till samhället trots att de önskar det, och vissa fick sina barn tvångsomhändertagna.
Med utgångspunkt från de verkliga personerna Karin och Inga försöker Dahlgren måla upp en bild av hur och varför en kvinna hamnade på Landskrona. Genom olika brev och offentliga register har hon kunnat kartlägga deras liv. Inga var en utlevande person som ville leva i sus och dus medan Karin var mycket fattig och efter att ha blivit smittad av syfilis stod utan försörjning. Boken är helt dokumentär, men författaren beskriver Inga och Karins liv i mer skönlitterär form för att göra historierna levande.
Mellan de historierna berättar Dahlgren om andra kvinnor hon hittar i arkiven samt om de som arbetade på fängelset. Hon skriver mycket personligt och hon talar om för läsaren vilka känslor hon får när hon gräver i arkiven.
Att hennes farfar var rasbiolog återkommer hon ofta till. Berättarformen gör att det nästan känns som en skönlitterär bok, samtidigt som man som läsare får återkomma till verkligheten mellan varven. Den enda nackdelen med detta upplägg är att det ibland är svårt att förstå vad som är dokumentärt och vad som är rena fantasier. Fördelen är att det är en bok som berör på djupet.
Fallna kvinnor är en viktig bok och den lämnar ingen oberörd. Den ger en bild av hur kvinnor haft det genom historien. Och den ger en eftertanke om att vi behöver lära oss av historien.
Läs mer: Adlibris, Bokus, Magasinet Neo, Forum, Aftonbladet, GP, SR, SvD