Recension: Ogawa, Yoko; De förlorade minnenas ö; 1994

Jag har i sommar läst de böcker som jag fått i Tranans prenumeration och den sista jag hade kvar (innan jag fick en ny!) var De förlorade minnenas ö av Yoko Ogawa, som var den första boken vi fick. Boken gavs ut på Tranan 2022, men i original i Japan kom redan 1994. Vibeke Emond har översatt boken från japanska.

På en ö där människorna lever i ständig skräck för den hemliga polisen, utplånas något varje dag. Det kan vara blommor, fåglar eller en flod. Människornas minnen ska också utplånas. Huvudpersonen är författare och lever tillsammans med en maskinskrivare och hon förlorar en dag sin röst. Hon kommunicerar via skrivmaskinen, men även den ska utplånas och tas ifrån henne. Hon hjälper en vän att komma undan och får en fin vänskap i en äldre man.

Jag tyckte att boken hade vissa likheter med Blindheten av José Saramago, som är en riktigt, riktigt bra bok. Jag tyckte inte att den höll hela vägen. Det som började som ett intressant tema, blev ganska snabbt ointressant. Jag fångades inte av läsningen och tyckte efter ett tag att det blev ganska rörigt. Trots det tyckte jag att det var spännande läsning om totalitärt förtryck som känns mer aktuellt än någonsin.