Recension: Hjorth, Vigdis; Är mor död; 2020

Vigdis Hjorth är en norsk författare som jag tänk läsa länge, men då Arv och miljö. Jag började med Är mor död som kom på svenska på Natur och kultur tidigare i år. Vigdis Hjort kommer på bokmässan och kändes extra viktigt att läsa henne nu inom ramen för min miniutmaning att läsa nordisk litteratur. Jag lyssnade på boken på Storytel, inläst av Gunilla Leining.

Johanna har flyttat tillbaka till Norge från Utah i USA och hon försöker få kontakt med sin mamma. Kontakten med mamma har varit obefintlig enda sedan fadern begravning som Johanna inte kom hem till. Hennes egen make låg då för döden på ett sjukhus och Johanna kunde inte lämna honom. Föräldrarna är arga för att hon lämnat sin make och stuckit till USA för att bli konstnär. Boken är skriven i jagform och sakta växer hela bilden fram och den är inte smickrande alls för Johanna.

Är mor död är en bok som du förstår ganska tidigt har en opålitlig berättare, huvudpersonen Johanna. Hon berättar om sin ganska hemska barndom och om hur hennes far tryckt ner hennes konstnärsdrömmar och hur hon kände sig nödgad att fly. Hennes föräldrar har sedan knappt brytt sig om det barnbarn de fått i USA. Hon diktar också upp en hel värld kring hur modern har det idag och vad systern gör. Sedan förstår vi också ganska tidigt att en konstutställning Johanna haft i Norge, har upprört familjen.

Jag tycker egentligen inte att sådana här eländesböcker om trasiga relationer är särskilt upplyftande, men samtidigt kan jag verkligen inte lägga dem ifrån mig. Jag sträcklyssnade på boken på mindre än ett dygn. De påminde mycket om Moa Herngrens Svärmodern, som jag inte heller kunde lägga ifrån mig trots att den var så hemsk. Är mor död är en riktigt bra bok och läsningen av Gunilla Leining var strålande. Hon läste på ett sätt som kändes självupptaget naivt, vilket passade utmärkt väl in på handlingen.

Läsningen av Är mor död gav mersmak. Vigdis Hjorth är en skicklig författare och berättargreppet att vi förstår att saker inte är som Johanna berättar, trots att det bara är hennes perspektiv, är oerhört snyggt gjort. Trots att berättelsen på pappret både är långtråkig och eländig, så finns det ett oerhört driv som för berättelsen framåt.