Recension: Allende, Isabel; Kärlek och skugga; 1984

Kärlek och skugga av Isabel Allende har stått i min svärmors hylla på Landsort och efter det i min egen hylla länge nog. Men många andras kommentarer att jag borde läsa någon annan bok av Allende istället har fördröjt läsandet. Jag var tveksam till boken även när jag börjat på det och kan nu efteråt konstatera att jag är oerhört glad över att jag läste den.

Irene är journalist och kommer från familj där modern hyllade militärkuppen med champagne. Hon är dessutom förlovad med en militär. Fotografen Francisco är medlem i en hemlig politisk rörelse och jobbar tillsammans med Irene. En dag upptäcker de tillsammans något fasansfullt som bara en rättrogen person som Irenes mamma kan bortförklara med något annat än att det är regimens fel. De påbörjar ett äventyr som kan komma att kosta dem livet.

Det var en oerhört spännande roman efter första delen, som jag aldrig riktigt kom in i. Det var en ganska klassisk äventyrsroman med kärlek och passion, men det som känns lite ovanligt är den tydliga feministiska vinkeln och att Irene är minst lika stor hjälte som Francisco. Det finns också tydliga hänvisningar till könsmaktsordning och traditionella könsroller. Irene lyckas slita sig loss och gå sin egen väg, utan att få sota för det, vilket många kvinnor som gått hennes väg i böckernas värld har fått göra före henne. Hennes frigörelse och exfästmannens reaktion på hennes politiska förehavanden (han tar henne i försvar med fara för sitt eget liv) är tämliga unika i litteraturen skulle jag säga. I alla fall litteratur från den tiden.

Jag såg att boken har blivit film och att Francisco spelas av Antonio Banderas och det var en minst sagt intressant vetskap. Undrar om jag vågar se den (se bara hur filmomslaget ser ut här). Jag är rädd att det feministiska budskapet inte kommer fram. Men det kanske är mina fördomar? Någon som vet?