Recension: Nørgaard, Lise; Sommargästerna; 1981

SommargästernaJag har läst om en av mina absoluta favoritböcker, Sommargästerna av Lise Nørgaards Sommargästerna. Ingen kan som Nørgaard göra satir på borgarklassen och på det hyckleri som präglar många inom den klassen som enligt sig själva har goda värderingar.

På Kærminde Strand ligger ett antal sommarhus som bebotts av människor från samhällets övre skikt , men som på senare tid har sålts till mindre bemedlade människor. Året är 1980 och titlar och att ha rätt bakgrund är om otroligt viktigt. Eftersom samhällsklasserna har börjat blandas så är det ingen av grannarna som pratar med varandra, med undantag från när de får gemensamma fiender. Men så en dag flyttar de sociala människorna Carlesons in och en av grannarna upptäcker på ett brev adresserat till dem att de egentligen heter de Carleson. De skryter inte med sin adlighet och alla grannar blir fullständigt förtrollade av paret. De ohängda sönerna Aagesen blir mönsterpojkar, den notoriskt otrogna fru Have blir blixtförälskad i sin man och den lite överviktiga fru Bratt visar sig i baddräkt offentligt. Men hösten kommer då händer det något som bryter förtrollningen.

Den är fullkomligt briljant om hyckleri och snobberi. Det som slog mig vid den här genomläsningen var den politiska biten som jag inte fäst så stor vikt vid när jag läste boken i min ungdom. Arkitektparet Jebbe som hyr ut sitt sommarhus till Carlesons är socialister, men vill inte för egen del göra avkall på bekvämlighet, exempelvis tar de taxi från sommarhuset till demonstrationer  Köpenhamn. När de inte längre står ut med Danmark köper de ett sommarhus i Frankrike, trots att det är ett kapitalistland. Men de umgås med likasinnade, och det är det viktigaste för dem. Trots dessa politiska åsikter så är det mycket viktigt för dem att människor kommer från rätt bakgrund OCH har rätt politiska åsikter. Barnen är uppfostrade i samma anda, men att sonen blir förälskad i skofabrikant Haves dotter är naturligtvis en fullkomlig oacceptabelt.

Feminismen går också som en röd tråd genom boken. Nørgaard ger kängor både åt utseendefixering och hemmafrulivet. Vinnarna är dem som vågar ta steget och bli självständiga från sina män med unkna idéer.

Det jag funderade på den här gången var om boken verkligen i författarens huvud utspelar sig 1980. Var det så otroligt klassegregerat i Danmark på den tiden? Och var titlar så oerhört viktiga? I Sverige hade vi sedan länge en du-reform och när jag pratar med min mamma så kan hon inte påminna sig om att man brydde sig om vilka yrken ens grannar hade (men så kommer vi då inte får borgarklassen heller, utan är ganska typiska medelklassare). Det kändes mer 70-tal tycker jag. Vänstervågen i överklassen var något som i alla fall i Norge var stort på 70-talet, vilket skulle kunna stärka min tes.

I vilket fall är den en fantastisk bok. Och du som läst Volmer och Julen är alla hjärtans fest samt sett Matador och känner att karaktärerna går igen lite väl ofta, kommer gladeligen inte känna igen dig i den här. Här är det rakt igenom nya och fantastiska karaktärer!

Lämna ett svar

Your email address will not be published.

Time limit is exhausted. Please reload CAPTCHA.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.