Jag är en mammafeminist!

Nej, jag var feminist långt innan jag fick barn, men eftersom pappafeminist är sommarens modeord vill jag introducera mammafeminist. Inte för att just mammor behöver vara mer feminister, utan för att våra söner också behöver uppmärksammas. Det är något också mammor bör tänka på, såklart. Patrik Lundberg skriver mycket bra i om det Aftonbladet idag (attans, han snodde min idé!) och jag tänkte utveckla det lite här och skriva om här jag ser på att bryta normer.

Till att börja med vill jag säga att hellre pappafeminist än ingen feminist alls. Bra med ett sent uppvaknande än inget. Men se bara till att er nyfunna feminism inte blir ett omhändertagande och behov att skydda. Våra döttrar måste få växa upp till starka individer som kan säga ifrån och välja rätt väg själva. Vi kan inte bara uppfostra dem att klara sig från övergrepp. Ida Ölmedal skrev bra i Expressen för ett par veckor sedan angående pappafeminister. Hennes råd till författare som vill ändra synen på flickor i barnböckerna: Men det kräver att den manliga författaren inte tänker: Tänk om det var min dotter. Han måste tänka: Tänk om det var jag.

Men då till våra söner. Lundberg skriver om att det ofta är flickor som klarar sig bäst i skolan och det är pojkar som i de flesta fall blir förbrytare och begår övergrepp. Det är sönerna som har ett behov av att uppfostras till goda samhällsmedborgare. Jag vill tillägga att det också är svårare för pojkar att gå emot strömmen.

När jag fick en son insåg jag hur svårt det var att bryta könsnormerna. Med en flicka är det lättare, att välja att inte klä henne i enbart rosa är trots allt inte så svårt. Ingen kommer att tycka att det är konstigt. Att klä sin son i rosa är däremot ett statement och att politisera sina barn, enligt vissa tyckare, men också och att utsätta dem för mobbningsrisk.

Vi har vår son på en riktigt bra förskola och haft turen att hamna i en grupp där normer inte varit så framträdande. Han har därför glatt kunnat ha en lila overall och en rosa cykel utan att något barn höjt på ögonbrynen. Han leker lika mycket med pojkar som med flickor. Men det kommer såklart inte att vara för evigt. Jag blev alldeles iskall härom veckan när en kompis till honom frågade varför han har en rosa cykel. Som tur är svarade han att det bara är så och kompisen valde att låta det bero.

Det blev en påminnelse om vad som komma skall. Rosa är en tjejfärg, något som är lite sämre. Pojkar är bättre än tjejer och ska därför inte ha rosa. Att vara tjej är sämre. Det är oerhört viktigt att det inte blir så att allt som tjejer tycker om är sämre. Ska vi komma ifrån det måste vi lära våra söner det, inte bara våra döttrar. Pojkar ska inte gå genom livet i tron om att de är lite bättre.

Vi har kommit så pass långt att tjejer och kvinnor kan göra allt som män gör, men är vi verkligen där att pojkar och män kan göra allt kvinnor gör? Kan unga killar extraknäcka som barnvakter? Kan alla pojkar dansa balett utan att det ses som konstigt? Kan en manlig barnmorska få jobba på förlossningen?

Att uppfostra en son har fått mig att fundera extra mycket på dessa saker. Jag måste tänka varje dag på att stötta honom när han vill bryta normer, samtidigt som jag inte vill att han ska förstå att det är det han gör. Jag vill att det ska vara självklart för honom att göra som han vill. Det är också viktigt att förstå att barn gillar olika saker och att sonen har visat ett stort intresse för skjutvapen, betyder inte att han är ”killig” och bara gillar ”killiga” saker. Likaså betyder inte att han vill ha på sig en klänning mer än att just vilja ha på sig en klänning.

Det handlar såklart inte bara om färger och kläder. Exempelvis jobbar vi mycket med att uppmuntra till läsning, eftersom pojkar läser mindre en flickor. Vi lär ut honom att vara tacksam. Vi pratar dagligen om vikten av att vara snäll. Vi lär honom att sätta gränser och att respektera gränser. Jag hoppas såklart att han kommer att bli en fin samhällsmedborgare som går sin egen väg men också vet vad gränser går. Att vara pappfeminist är kanske sommarens nya mode, men glöm inte bort pojkarna. Det är inte flickorna som ska skyddas, det är pojkarna som ska lära sig rätt och fel. Och det verkar ju inte vara det lättaste enligt vad vi sett hittills. Jag gör mitt bästa som feminist och mamma till en son.

Familjen på Landsort

Jag är mamma både till en son och en dotter. Visserligen var jag feminist långt innan sonen kom, men att vara mamma till honom har lärt mig mycket om hur svårt det är att bryta mot normer.

Kommentera

Your email address will not be published.

Time limit is exhausted. Please reload CAPTCHA.