Jag behövde något lättsmält att kicka igång semestern med och då föll jag för en ny titel från Printz, Små bitar av lycka av norska Anne Østby. Den kom på norska 2016. Boken utspelar sig på Fiji och jag tyckte därför att den passade in i min Oceanienutmaning (även om jag där satsar på att läsa från de länderna och inte om dem). Författaren har själv bott på Fiji, så jag tyckte att det skulle bli intressant läsning.
Kat har varit vagabond i hela sitt liv, men har slagit sig till ro på Fiji och driver en kakaoplantage. Hennes make drunknade och de hade inga barn. Hon bestämmer sig därför att skriva till sina gamla barndomsvänner i Norge och erbjuda dem ett hem på Fiji på ålderns höst. De kommer allihop; lyxhustrun Lisbet, den sörjande änkan och pensionerade läraren Maya, den ensamstående mamman Sina som behöver fly från sin ohängde son och Ingrid som aldrig fann kärleken. Livet tuffar på, men somliga har ekonomiska bekymmer och det blir lite slitningar. En dag kläcker Ingrid idén om att de borde göra choklad. Det förändrar flera av dem och skapar nya band. Mayas begynnande demens är också en faktor som påverkar alla.
När jag började läsa tyckte jag att det var lite rörigt. Det var kanske en kvinna för mycket att hålla reda på. För förutom dessa kvinnor får vi också tankar från Ateca, Kats hushållerska. Ingrid kallar också sig själv Vildrid, vilket gav lite extra huvudbry för en snabbläsare. Men efter ett tag kom jag in i det och då blev det mer spännande. Det var dock lite för många intriger för de behandlades ganska ytligt. Jag hade velat veta med om Lisbets äktenskap och hur hon lämnade det. Inte ens Sina och förhållandet med sonen gick riktigt på djupet, även om det nog är det som behandlas mest. Ingrids längtan efter kärlek fick lite för snabba vändningar och Kats längtan efter barn behandlades inte tillfredsställande.
Trots allt var det en bladvändare och en roman med ett bra feministiskt budskap. Det var helt klart befriande också att det handlade om gamla tanter och inte unga tjejer som vill träffa den rätta och bilda familj. Här var det istället den dåliga relationen till sina barn som stod i centrum, samt känslan för dem som aldrig fick någon familj.
Jag fick veta en hel del om kulturen på Fiji och även om det är skriven av en västerlänning som bott där kände jag att jag fick ett bra komplement till de noveller jag läst av kvinnor från Fiji.
