Malin Wollins bok Till min dotter (Piratförlaget) handlar om en kvinnas uppväxt. Wollin är född 1978 och jag 1977 så mycket av våra uppväxter är desamma. Det skulle bli otroligt spännande att läsa boken.
Bokens jag-person, Stella, växer upp i en småstad på åttio- och nittiotalen. Första delen handlar om hennes barndom med föräldrarna som inte riktigt valde att skaffa barn. Det blev bara så. På högstadiet får hon tackla alla de vardagliga problem som de flesta tonåringar får med ångest över att vara oskuld och sexuella trakasserier från skolkompisar. Hon funderar mer och mer på sex men hur desperat hon än blir vill hon inte ta de erbjudanden som kommer upp. Kompisens pojkvän som har varit otrogen mer flera eller en annan kompis pojkvän som försöker våldta henne när hon är pruttfull är inga alternativ. Samtidigt som hennes historia berättas får vi läsa moderns brev till henne. Modern som vill att dotterns ska ha sex så mycket hon vill, med vem hon vill. Bara hon vill.
Jag både älskade den här boken och tyckte att den var lite långtråkig. Jag kom på orsaken till det sista. Barndomsskildringar tycker jag inte är så kul. Så även om Malin Wollin skriver fantastiskt och framförallt formulerar sig så att man skrattar högt, så var den första delen inte så fängslande. Men sen. Sen kom vi till tonårstiden och då var jag fast. Kanske var en del i det hela att jag kände igen mig mycket i tonårstjejen. Jag hade själv stora bröst (jag har dock inte opererat bort dem), jag tog inte heller åt mig av lättare trakasserier för att viljan att få uppmärksamhet var större än att bli behandlar schysst och jag ville också desperat bli av med oskulden men tog inte första bästa.
Med formuleringar som ”Nu ska här smältas in!” går boken rakt in i mitt hjärta. Budskapet att ligga när man vill är också fantastiskt. Det betydde i det här fallet att vänta lite, och det är också okej. Jag kunde irritera mig på huvudpersonen, men det var mest för att hon var precis sådär undfallande och anpassningsbar som jag och många andra tonåringar var. Det var också det som kändes lite unikt med den här boken. Den skildrade det som det var, inte som man ville att det skulle varit. Så alla ni som var som jag och inte kände igen er i Lena Dunhams bok, kanske finner mer igenkänning i Till min dotter.
UPPDATERAT
Många verkar ha tolkat det som att det är Stella som skriver brev till sin dotter och vid närmare eftertanke är det nog en mer rimlig tolkning.
