Jag var tidigare i år på Norstedts och lyssnade på Amanda Svensson när hon berättade om sin senaste bok Allt det där jag sa till dig var sant, som utspelar sig i en lite sektartad miljö på en folkhögskola i Skåne. Själva miljön är självupplevd, men annars ska boken inte ha så mycket med hennes eget liv att göra.
Lilja Brik, så kallar han henne, poeten som rycker henne från sin ensamhet på skolan. De blir en enhet som alltid ska hålla ihop. Han är Majakovskij och hon är Lilja. Han berättar för henne om deras historia och vad som gör henne speciell. Hon tycker om det, ända till han våldtar henne, men då är hon så fast i hans klor att hon inte bryr sig. En dag träffar hon Ilse, eller Anne Bonny som hon kallar sig. För henne blir hon Mary och får nya berättelser. De är pirater som ska erövra världen. Det är stunderna med Ilse som gör att hon håller huvudet ovanför vattenytan.
Amanda Svensson har en speciellt sätt att skriva på. Med en sällan skådad distans skildrar hon en ensam ung kvinnas misär. Ibland är det nästan så att jag som läsare inte riktigt kan ta in vad som verkligen sker. Men så vaknar jag till och fattar och vill bara skaka om huvudpersonen och få henne att förstå att hon är värd bättre. Ilse lyckas med det tillslut, men innan dess har det hunnit gå ganska långt.
Jag tyckte om den här boken därför ratt den var skriven på ett så annorlunda sätt. Det var långt ifrån en story med en början och ett slut. Flera kapitel fick vi läsa flera gånger, med olika introtexter såsom ”fast kanske var det inte alls så” eller ”eller egentligen kanske det var såhär:”. Många kapitel skrevs om flera gånger innan vi läsare fick den rätta versionen och jag tolkade detta som att huvudpersonen själv hade svårt att veta vilken sanning hon skulle hålla sig till. Jag tyckte att det var ett bra samspel mellan berättarteknik och handling.
