Recension: Mistral, Gabriela; Dikter i urval av Hjalmar Gullberg; 1946

Gabriela Mistral fick nobelpriset i litteratur 1945. Hennes dikter har tolkats av poeten Hjalmar Gullberg och gavs ut i Sverige året efter. Det är svårt att översätta lyrik, speciellt när flera dikter är på rim som i Mistrals fall, och det är viktigt att se att det handlar om tolkningar från Gullbergs sida och inte regelrätta översättningar.

Det är dikten Sången om en son som jag fastnar mest för och det är ju också en av hennes mest kända. Den är på rim och därför känns det som att det inte endast är Mistrals ord jag läser. Det gör mig ont att jag inte kan läsa den på originalspråk och se hur mycket som gått förlorat i översättningen. Hur som helst, Gullberg är ju också en mycket duktig poet och de här raderna av Mistral tolkade av Gullberg som gick rakt in i mitt hjärta:

(…)

Jag bad: en son! – som på ett träd de bara
grenarna om en dryck ur vårskyns brunn.
En son med Kristusögon så klara,
med högvälvd panna och känslig mun.

Hans armar runt min hals – och livets floder
strömmade rikt ur bröstet som jag gav…
En våg av kärlek skulle från hans moder
gå som en vällukt över jord och hav.

Havande kvinnor gjorde mig förlägen;
vi sleto våra ögon från dem loss
med smärta, då vi mötte dem på vägen.
Två barnaögon kunde blända oss!

(…)

Den som längtat efter ett barn kan nog verkligen känna smärtan som Mistral måste ha upplevt. Annars är det en stor kritik av boken att Gullberg vill tillskriva henne att hon upplevt allt hon skriver om. Hon skriver mycket om fattigdom, moderskap och naturen. Vi vet att hon ville ha barn och senare skulle få fostra sin brors son som sin egen, men att hon aldrig fick föda något. Hon har dock jobbat mycket med fattiga kvinnor och kämpat mot fattigdom och för kvinnors rättigheter och mycket stoff till hennes dikter har förmodligen funnits hos människor hon mött.