Jag vill passa på att läsa mer litteratur från Balkan nu när vi ska åka dit i sommar. Karoline Mirković är en norsk författare som skriver om det jugoslaviska traumat i Divnas bok och jag blev glad när jag såg boken som kom ut i februari på svenska. Jag orkade inte leta upp den på norska så jag fick läsa den på svenska. Boken är utgiven på Wahlström & Widstrand.
Divna växer upp i Oslo på 80- och 90-talen och hennes mamma är norsk och pappan kommer från Jugoslavien. På somrarna åker de till Zlatibor i Jugoslavien och uppe i bergen bygger sig familjen en norsk stuga på släktens mark. Divna delar sitt liv mellan två kulturer och i Norge danskar hon jugoslavisk folkdans och går i jugoslavisk skola på helgerna. På somrarna leker hon med sina kusiner i de zlatiborska bergen. Hon har en varm och trygg uppväxt och hennes båda föräldrar är kärleksfulla och roliga.
Den idylliska barndomen fick ett tvärt slut. Den sista sommaren som hela familjen reste till Zlatibor var allt annorlunda. Pappan gasar efteråt hem genom Europa och familjen ska inte återvända följande sommar. Efter det blir pappan alltmer desillusionerad och han ringer ofta hem för att få veta vad som händer. Det är krig. Det är också slut med den jugoslaviska skolan och den folkdräkt Divna dansat i tas ifrån henne efter som den är bosnisk och hon inte är det. Hennes lärare vill veta varifrån hon egentligen kommer. Hon förstår att vara serb är att vara fiende. När klassen utökas med en bosnisk flykting, håller Divna sig borta från honom eftersom hon kan vara orsaken till att han gråter.
Divnas bok handlar om ett barn som levt ett lyckligt liv mellan två världar och som förlorar det och dem hon älskar i ett krig. Alla dör inte, men allt blir annorlunda. Divna och fadern återvänder ungefär samtidigt som kriget i Kosovo och då är alla släktingar desillusionerade och närmast apatiska och ingenting var som det brukade i de zlatiborska bergen.
Jag läste Divnas bok precis efter (och delvis samtidigt) som Min katt Jugoslavien av den finska Kosovofödda Patjim Statovci. Hans bok är eländig och fadern bär på mycket aggressivitet som han tar ut på familjen. Patjim Statovci är född 1990. Karoline Mirković är född 1975 och hennes pappa måste kommit till Norge under arbetskraftsinvandringsvågen. Han är ett barn av kommunismen och är varken religiös eller bryr sig om etnicitet. De jugoslaviska traditionerna upprätthålls av mamman i boken.
Divnas bok var fantastisk. Den berättar ett krig med förövare och offer ur ett barns perspektiv. Det är möjligt att tycka illa om Serbien i stort, men att en tonåring ska behöva stå till svars för vad människor i hennes fars födelseland gör, är såklart inte rimligt. Ändå får hon göra det. Jag tyckte så mycket om den fantastiska barndomsskildringen och jag fick själv drömma mig bort till de zlatiborska bergen samtidigt som jag förstod mer om det mellanförskap som Divna fick leva i. Två meningar i boken fastnade hos mig om pappan som inte kunde simma. ”Det var som om han var född i ett land utan kust. Men det visste vi inte då.”
