Till bokmässan förra året gav Tranan ut Nuria Amats bok Det lilla landet. Bokmässan hade ett katalanskt tema som jag var intresserad av och därför deltog jag i flera seminarier som berörde det. I samband med ett av dem köpte jag boken och fick den signerad. Jag gillar verkligen Amat som person, men jag gillade inte Det mest privata, därför tog det ett år innan jag läste Det lilla landet. Men det skulle visa sig inte vara förgäves!
Nena och Baltus lever i Barcelona i slutet av 40-talet. De är katalaner och inte så väl sedda av landets diktator. De lever ändå tämligen bra liv rent ekonomiskt, men lider av det ökade förtrycket i landet. När de träffas förälskar de sig direkt och de har vidlyftiga planer för framtiden. Men trots familjelycka och djup kärlek finns det någon som skaver, Nena är inte riktigt frisk.Det lever ändå på det goda livet och reser de och skaffar fler barn. Ingen av dem talar om vad som troligtvis kommer att ske.
Nuria Amat skriver på ett säreget poetiskt språk och det kan ju ibland bli för knepigt. Så inte i det här fallet! Jag tyckte mycket om Det lilla landet. Språket som också är vemodigt ramar verkligen in berättelsen. Det oundvikliga som ingen pratar om kände jag som läsare att jag också trängde undan fram till slutet just för att jag fångades så bra i stämningen. Det var inte en bok som jag sträckläste eller längtade mycket efter, men det var en bok jag njöt av när jag läste den.
