maj 30

Recension: Goerke, Natasha; Sinnets rötter; 1994

Polen berättar navelsträngen i jordenJag har nått till Polen i EU-läsningen och då passar det bra att ha en novell-lördag om just Polen. Jag har läst och kommer att recensera de noveller ur Tranans novellsamling Polen berättar: Navelsträngen i jorden som jag tycker passar bäst är på Feministbiblioteket.

Sinnets rötter av Natasha Goerke är en poetisk skildring av ett intellekts uppväxt. Hon skriver i jagform och beskriver sin mentala utveckling oerhört pretentiöst med referenser bland annat till Freud. Hela tiden förstår vi att hon vänder sig till en Jóswa, som hon också träffar på slutet. Han förstår henne inte och att tycker att hon har rötterna utanpå kroppen.

Det var en intressant novell med en twist, men jag vet inte om jag helt förstod den. Jag gissar att de handlade om någon form av överanalyserande och att tänka för mycket som sedan mynnar ut i att omvärlden inte tänker lika mycket. Mellan huvudpersonen och Jóswa blir det en krock som gör att de två inte kan mötas. Intressant och småroligt skulle jag säga, men man måste nästan läsa novellen mer än en gång.

Läs mer: Adlibris, Bokus

maj 30

Novell-lördag: Polen

Polens flaggaEU-läsningen har nått Polen och eftersom jag har en oläst novell-samling från Tranan i bokhyllan, Polen berättar: Navelsträngen i jorden, så kommer här en novell-lördag med Polen som tema.

Jag är inte så bevandrad i den polska litteraturen så en novellsamling som denna kändes bra att sätta tänderna i. Den här novell-lördagen får bli ett värdigt avslut för Polen i EU-läsningen.

Under dagen kommer jag att recensera fem noveller, en i timman med start klockan 11. Ett avslutningsinlägg kommer klockan 16. Häng med!

maj 29

Recension: Masłowska, Dorota; White and red; 2003

White and redDorota Masłowska var bara 20 år när hon skrev boken som i England fick namnet White and red. I USA är titeln Sno white and russian red och den polska titeln är Polsk-ryskt krig under rödvit flagga. Jag läste den engelska utgåvan som jag hittade på biblioteket.

White and red utger sig vara en polsk trainspotting och i centrum står Nails, en polsk kille som lever utanför samhället. Han har precis blivit dumpad av sin flickvän Magda, men har flera andra kvinnor i sin närhet som han både är vän med och vill ligga med. Han tar droger och umgås i kriminella kretsar. Han funderar också mycket över den ryssfria dag som borgmästaren har infört i staden där han bor. Det snövita och ryskröda i boktiteln syftar på Polens flagga och den patriotism som invånarna förväntas känna.

Jag hade rätt så stora förväntningar på den här boken, som jag innan jag läste den undrade varför den inte översatts till svenska. När jag började läsa blev jag mindre imponerad, men det var kanske mest för att den typen av bok är inget som tilltalar mig. Det är som en lång monolog om allt elände som Nails upplever och hur alla runtomkring honom är så orättvisa. Allt är någon annans fel. Men på slutet så gillade jag den mer för då möter Neils den unga Dorota Masłowska som var förhörsledare hos polisen. Det var en lite roligt grepp, tycker jag, att skriva in sig själv i en roman. Boken är skriven av en ung kvinna och det är kvinnorna som är starkare och männen som framställs som ganska svaga och offer för droger och annat. Därför tycker jag att boken mycket väl kan recenseras här.

Det var rått och ingen tvekan om att det är samhällssatir, men jag tyckte inte att det var så roligt att läsa. Det var dock roligt att ha läst den så jag ångrar inte tiden jag la ner.

Läs mer: Adlibris, Bokus 

maj 28

”To an eleven-year-old girl in Hanna, Alberta, Canada”

Hanna Alberta Canada

Veckans tema hos Kulturkollo är Canada och jag hänger nog på hela veckan! Jag tänkte här bidra med en liten historia. Efter OS i Calgary blev jag helt besatt av Canada och Calgary. Allt som påminde mig och den fantastiska upplevelsen att få se ett OS sög jag i mig. Ni måste förstå att detta var på den tiden då Vinterstudion inte ens var påtänkt och där vintersport var ganska sällsynt i den statliga televisionen. Istället fick jag söka mig till andra saker. Jag älskade kartor och tittade ofta på kartan över Canada i min skolatlas.

Hanna Alberta Canada

En dag så såg jag det bara. En ort i närheten av Calgary hette Hanna! Så otroligt spännande och kul! En dag berättade en kompis till mig att hennes lärare hade sagt att man kunde skicka brev på måfå till något ställe ifall man ville ha brevvänner därifrån. Det hände ofta att brevet gavs till någon som gärna ville ha skriva tillbaka. I mitt fall skulle en postkassörska i Hanna Alberta Canada ge ett brev från mig till sin dotter, men det visste jag såklart inte då.

En dag när jag och ovan nämnda kompis hade lite tråkigt och hade lust att skriva brev bestämde vi oss för att pröva lyckan. Vi skrev ett brev på engelska och adresserade den som läraren hade sagt. Jag ville ha en brevvän i Hanna i Canada så jag skrev på kuvertet: ”To an eleven-year-old girl in Hanna, Alberta, Canada”. Efter ett halvår kom ett brev i brevlådan med poststämpel ”Hanna”. Flickan som skrivit brevet hette Crystal, var tio år och hennes mamma jobbade som sagt på posten. En svensk elvaårings engelska är ju rätt knapphändig, men jag minns att vi skrev om idoler och musik. Har för mig att vi båda gillade Madonna. Mina föräldrar hjälpte mig att översätta ibland. Vi brevväxlade några år, men sedan rann det ut i sanden som med så många andra brevvänner före och efter henne. Hennes brev har jag kvar i en pärm hos mina föräldrar i Lidköping. Mamma har skickat bilderna nedan så jag har tyvärr inte kunnat läsa igenom breven nu, det får jag ta när jag åker hem nästa gång.

Brev från Crystal poststämplat i Hanna

Den som har riktigt skarpa ögon kan se den fina poststämpeln från Hanna.

Brev från Crystal 1990

Ett fint brev från Crystal med en vacker flagga målad. Det ät två olika handstilar i hennes brev och jag vet att jag misstänkte att det var en mamma eller storasyster som skrev åt henne. Crystal skrev ofta och berättade om Canada och om sin hembygd, vilket jag minns att jag tyckte var roligt. Jag tror dock inte att hon var så intresserad av att prata om OS i Calgary 🙂

maj 27

Recension: Ang, Li; Slaktarens hustru; 1983

The butchers wifeLi Ang är en taiwanesisk feminist och hennes bok Slaktarens hustru är en feministisk bok. Hon skriver i sitt förord att det feministiska i det här fallet mynnar ut i allmänmänskliga saker såsom svält och död.

Lin Shi förlorar sin far när hon är barn och hennes farbror kastar ut henne och hennes mor ur huset och låter dem mer eller mindre svälta. När modern faller för en soldat som mot lite ris våldtar henne, tar farbrodern in Lin Shi i huset igen och kör iväg modern. Lin Shi gifter han bort till en slaktare och hon får reda på genom skvaller att modern tagit sitt liv. Det är skvallret som sedan ska vara ens stor del av Lin Shis egen undergång. Hon misshandlas och våldtas av sin make och grannarna är hela tiden på makens sida. För ingen man kan väl vara nöjd med en kvinna som skriker när hon har sex? Sanningen är den att slaktaren tänder på att göra sin fru illa. En dag står inte Lin Shi ut längre och dödar sin make med hans egen slaktkniv. Att döda sin make betyder att man har en älskare. Något annat är helt otänkbart.

Li Ang skriver i förordet att hon ville skriva om dessa vidriga traditioner och synsätt att kvinnor som mördar sina män gör det för att de har en älskare. Hon ville belysa det beroende som de lever under och hur det hindrar dem från att kunna leva värdiga liv. Det är ingen tvekan om att detta är ett feministiskt verk. Den är tidig, från 1983, och jag tror att Li Ang influerats av den andra feministiska vågen på 70-talet.  Temat i Slaktarens hustru är oerhört viktigt och boken är mycket lätt att ta till sig. Den är bara lite väl hemsk så att i alla fall jag behövde en viss distans för att klara av att läsa den.

Slaktarens hustru är det enda verk av Li Ang som finns på svenska, men tittar på på den engelska WIkipediasidan så har hon varit oerhört produktiv och senaste boken kom 2014. Jag hade gärna läst mer av henne.

maj 27

Canada för mig

Canadas flaggaCanada, jo jag stavar det med C, klarar inte av den svenska stavningen med K. Ni behöver alltså inte anmärka på det.

Kulturkollo utmanar oss att skriva något om Canada och landets kultur. För mig är Canada hockey, OS i Calgary och Anne på Grönkulla. Och författarna Margaret Atwood och Alice Munro.

Hockey

Mitt största hockeyminne är nog den matchen jag aldrig såg. Jag var tio år och sjöng i kyrkan. Samtidigt satt mamma i bilen och lyssnade på hockey, Sverige -Canada. Hon skrek när vi kom ut: Vi leder med 7-0!!! Jag blev eld och lågor och mamma bröt nog en och annan hastighetsregel när vi åkte hem. Det blev 8-0 i bilen och så sprang vi in. 8-0, skrek jag till min bror. Nej, 9-0, rättade han. Matchen var slut och vi var överlyckliga.

OS i Calgary 1988

Nej, vi plockade inte hem OS-guldet i hockey, som 11-åriga Hanna trodde att vi skulle göra. Däremot gjorde Gunde Svan och Tomas Gustafsson sitt. Ett annat starkt minne var Lars-Börje ”Bulan” Erikssons brons i super-G. Det blev en symbol för det OS kom att bli för mig som barn – helt okända personer som råkade ta medalj för Sverige. Mitt enorma sport-intresse var definitivt där för att stanna.

Anne på Grönkulla

Jag orkade aldrig läsa alla böckerna, men älskade tv-serien. Så bra, så vacker och så feministisk! Jag tror bestämt att jag måste se om den snart igen. Läs min recension av Anne på Grönkulla.

För med canadensisk litteratur, däribland såklart Munro och Atwood, se sidan Canada.

maj 26

Recension: Arnberg, Klara, Sundevall, Fia och Laskar, Pia (red); Sexualpolitiska nyckeltexter; 2014

Sexualpolitiska nyckeltexterSex är politik. Det finns många aspekter kring sex som är mycket omdiskuterade. Prostitution, homoäktenskap och steriliseringar av transpersoner har under det senaste decenniet varit heta debattämnen. I ett historiskt perspektiv har frågor såsom abort, sexualupplysning och häxeri varit minst lika omdiskuterade. Om allt detta skriver Klara Arnberg, Fia Sundevall och Pia Laskar i sin bok Sexualpolitiska nyckeltexter som precis getts ut på Leopard förlag.

2012 skrev nästan samma trio Könspolitiska nyckeltexter, två volymer med klassiska feministiska och andra könspolitiskt intressanta texter som kommenterades av forskare. Sexualpolitiska nyckeltexter har liknande upplägg, men i stället för att vara uppbyggd kring kända texter är boken indelad efter sexualpolitiskt intressanta områden och texter har grävts fram på dessa områden.

Det mest intressanta var de kapitel som jämförde olika teman över tid. I exempelvis kapitlet om äktenskap påtalar Sara Edenheim, universitetslektor för genusstudier i Umeå, att även den modernare texten innehåller konservativa drag. Den text som rör partnerskapslagen ser också äktenskapet som räddning för de barn som lever med homosexuella föräldrar.

Ett kapitel handlar om en text som skulle bli startskottet för ”den svenska synden”. Den amerikanska journalisten Joe David Brown kom till Sverige 1955 och upptäckte att vi levde i fullständig omoral och att inte ens kyrkan hade kraft nog att stoppa sex före äktenskapet, abort och preventivmedel. I analysen kan vi läsa att det inte bara var utländska vrångbilder som bidrog till den bilden. Svenska staten gjorde också sitt till genom att anspela på sex i sin marknadsföring utomlands.

De första texterna är på 1600– och 1700-talssvenska och mycket svåra att läsa för en som inte är språk-vetenskapligt bevandrad. De berör ämnen som Guds lag, sex med naturväsen och djävulen och samernas sexualitet (som ansågs intressant och annorlunda på 1700-talet). Att texterna inte översatts till en mer begriplig svenska gör att delar av boken är oerhört svårtillgängliga för en större publik, vilket är synd på ett sådant viktigt ämne.

I och med att texterna var relativt okända och ibland svårlästa, var forskningsdiskussionerna bokens främsta behållning. Vissa var strikt kopplade till forskning och andra var mer politiska, även om jag tror att det är oavsiktligt. Exempelvis är det märkligt att låta litteraturprofessor Ebba Witt-Brattström kommentera kapitlet om Grupp 8 som hon själv ingick i. Även om det var oerhört intressant är det mycket fokus på vad Grupp 8 hade propagerat för och vad Witt-Brattström tyckte att de hade gjort rätt.

Det är ingen tvekan om att Sexualpolitiska nyckeltexter ger oss en gedigen sexualpolitisk historielektion. Med en historisk odyssé genom århundraden och genom många av de omdiskuterade ämnena kring sex och samlevnad måste den ses som tämligen heltäckande.

Läs mer: Adlibris, Bokus, Magasinet Neo, GP, DN, Ottar

maj 25

Nu blir det fokus på Margaret Atwood!

Margaret Atwood foto Jean Malek

Margaret Atwood. Foto Jean Malek.

Igår började Kulturkollos bokcirkel om Margaret Atwoods bok Oryx och Crake och om en dryg vecka ska jag gå och lyssna på Atwood på Kulturhuset här i Stockholm.

Oryx och Crake är första delen i en dystopi om samhällets och människors strävan efter ungdomlighet och ett bättre liv. Det har skett en stor katastrof och Jimmy, eller Snöman som han kallar sig, är den enda människa som överlevt. Tror han i alla fall. Crake är hans bästa vän och Oryx hans älskarinna,Crakes flickvän och fd traffickingoffer från Kambodja. Jag återkommer med recension och diskussioner från bokcirkeln. Vill du vara med och snacka så gå med i Facebookgruppen.

Jag ser mycket fram emot att lyssna på Atwood nästa tisdag och även om Oryx och Crake inte tillhör min favoritgenre så var det en fantastisk bok. Det återstår att se om Atwood kan fånga mig såpass att jag läser de andra två delarna också. Syndaflodens år står i min bokhylla och MaddAddam kom precis på svenska (Norstedts).

UPPDATERAT

Och nu kan man vinna del tre på Kulturkollo också! Då får jag ju vara med i utlottningen och läsa hela serien om jag vinner 🙂

maj 24

Grattis Lyrans Noblesser 7 år!

MuminmuggarDet blir många grattis idag. Nu vill jag gratulera Lyrans Noblesser på sjuårsdagen och därmed passa på att delta i en utloggning på bloggen. Glansholms Bokhandel & Antikvariat har sponsrat med priser och om man vinner kan man få välja en Muminmugg och det vill jag självklart vinna! Jag älskar de söta muggarna och har många i mitt skåp som ni kan se ovan.

Men jag skriver inte om den här födelsedagen bara för att vinna en muminmugg, utan för att Lyrans Noblesser är en av mina favoritbloggar. Lyran har bra boksmak, skriver skarpa recensioner och är en jäkla trevlig figur både på nätet och i verkligheten. Jag vill, med tanke på alla tematrio du bjuder på varje vecka, göra som danskarna och utbringa ett trefaldigt leve på bloggens födelsedag!

Hurra! Hurra! Hurra!

maj 24

Grattis Måns Zelmerlöw och grattis Europa!

Eurovision Song Contest in Vienna 2015Idag är lyckan tiotal över Sveriges och Måns Zelmerlöws Eurovision-vinst, men jag är minst lika glad för att det inte var Ryssland som vann. Hade striden stått mellan Italien och Ryssland hade jag nästan lika engagerat hejat på Italien trots att jag tyckte att den låten sög. En kompis till mig sammanfattade det bra på Facebook igår:

”Det ska handla om musik, inte politik” säger programledaren till den buande publiken i Wien. Det är lite sent att säga det till publiken – bättre att säga det till länder som skickar gråtmilda fredsballader, samtidigt som de invaderar sina grannländer

Den ryska låten var bra, inte snack om något annat, men det var verkligen hårresande att Ryssland skickar en skönsjungande flicka och en låt om fred när deras grannland Ukraina inte kunde delta pga av krig som de orsakar. Jag skrev själv på Tiwtter igår:

Undrar hur många av dem som skriker ”sweden” i Wiener Stadthalle verkligen hejar på Sverige och inte bara vill att Ryssland INTE ska vinna.

Jag tycker att Heroes med Måns Zelmerlöw är en bra låt, men inte så bra att det var självklart att den skulle vinna. Mitt hopp stod istället till Belgiens låt som jag tyckte var otroligt bra. Men när det kom till striden om segern så stod det klart efter halva omröstningen att det skulle stå mellan Sverige och Ryssland och jag tror att många människor runt om i Europa med fasa såg framför sig en final med Putin på läktaren i Moskva nästa år. Detta fick bara inte ske! Sverige var enda hoppet och lyckligtvis för oss, tävlingen och för alla på riktigt fredsälskande personer kommer finalen istället att gå i Sverige.

En person uttryckte sig såhär på Facebook:

Oavsett om hon vinner eller inte tycker jag ohyggligt synd om Polina Gagarina.

Jag kan inte annat än att hålla med. Polina Gagarina måste ju märkt att alla buade när hon fick tolvor och hennes enorma glädje över andraplatsen tolkade i alla fall jag som att hon var ganska lättad över att inte behöva sjunga segerlåten inför en buande folkmassa. Det kanske är en önsketolkning, men jag tror hur som helst inte att hon hade tyckt att det var roligt just då.

Jag är glad över Sveriges vinst och jag är lättad över att inte behöva fundera på åsikter om bojkott av nästa års final. Grattis Måns och grattis Europa till gårdagens seger!