aug 19

Semesterutmaning: Polen och östra Tyskland

Kap Arkona

Jag utmanade mig själv att läsa böcker inför resan till Tyskland och Polen i somras för att matcha semestern. Jag höll då på med en serieroman på tyska och jag inhandlade även en novellsamling på tyska i Stralsund. Den senare har jag dock inte läst. Det får nog bli nästa sommars utmaning. Den heter nämligen Semesterläsebok (Urlaubslesebush).

Tyskland

tysklands flagga

Jag läste serieromanen Irmina av Barbara Yelin, men den var bonus eftersom den inte var från östra Tyskland, men jag läste den ändå på tyska.

Jag valde till utmaningen att läsa Kairos av Jenny Erpenbeck efter att ha gått bet på att hitta någon författare från Rügen. Den utspelar sig i Östberlin åren före och efter murens fall. Ett mycket bra val till utmaningen.

Jag läste under hela sommaren parallellt med andra böcker, DDR bortom muren av historikern och journalisten Katja Hoyer om en annan sida av DDR:s historia med mycket fokus på befolkningen. Det var mindre fokus på Stasi och regeringen, vilket stör många tyskar idag och gör boken kontroversiell i Tyskland. Boken har blivit väl mottagen i den engelskspråkiga världen (den är skriven på engelska i original).

Jag köpte som sagt Urlaubslesebuch, som är en novellsamling av olika författare. De allra flesta är tyskspråkiga, så det fick duga. Jag tog även med mig en bok från en bokbytarhylla på ett hotell på Rügen, Im Dorf der Smetterlinge (i fjärilarnas by) av Michaela Wiebusch. Den och semesterläseboken ska jag ta med mig till ett tillfälle då jag känner att det kommer att gå lätt att läsa på tyska (förhoppningsvis någon någon).

Polen

Polens flagga

Det var betydligt svårare att hitta något från Polen, så jag gick på ett säkert kort. Läste romanen Den inneboende av Hanna Krall. Den utspelar sig i efterkrigstidens Polen och i nutid, dvs nutid då boken skrev 1983. Mycket spännande att läsa hur historien vävdes samman med händelserna kring fackföreningen Solidaritet och när de brutalt slogs ner på Lucia 1981.

aug 17

Copa 71 – det bortglömda världsmästerskapet

Aztekastadion i Mexiko där finalen spelades

Aztekastadion i Mexiko där finalen spelades. Den här bilden är från 1986 och inte 1971. Av Karl Oppolzer – Eget arbete, CC BY-SA 3.0.

Jag har sett dokumentären Copa 71, som handlar om det inofficiella världsmästerskap i fotboll som hölls för damer i Mexiko 1971. Det var mycket välbesökt och enligt dokumentärmakarna är har det sedan gömts undan och fallit i glömska. Fram tills nu. Jag kände inte heller till det, men blir alltid lite skeptisk när det slås på stora trumman att något gömts och glömts. Det är en amerikansk dokumentär, ska tilläggas.

Kort sammanfattat så drog man ihop ett världsmästerskap i fotboll i Mexiko efter herr-VM 1970. Fifa fick nys om det hela och stödde inte projektet. De förbjöd Mexico att låta damerna spela på de officiella arenorna. Kvar fanns då bara små och obetydliga arenor eller två gigantiska arenor, som var privatägda och som Fifa inte hade något att göra med. Man beslutade sig för det sistnämnda och gjorde sedan enorma annonskampanjer i alla medier för att locka folk dit.

Sex länder deltog i mästerskapet; Danmark, Frankrike, Argentina, Italien, England och Mexiko. Danmark segrade tillslut mot Mexiko i finalen. Semifinalen mellan Italien och Mexiko var skandalomsusad och slutade i förtid efter slagsmål mellan spelarna. Idag säger de italienskorna som deltar i dokumentären att det var orättvisa domslut för att arrangörerna ville se Mexiko i finalen.

Arrangemanget var en succé. Spelarna möttes stort pressuppbåd på flygplatsen och i övrigt med värme överallt och de som inte hade fotbollsskor eller tävlingsdräkter, fick det på plats. Det var upp till 110 000 besökare på matcherna. Men Fifa var inte nöjda och hotade alla klubbar som upplät sina arenor till damer, om uteslutning. När spelarna kom tillbaka till sina hemländer, möttes de med hån och ingenting hände med damfotbollen. inte ens i Danmark, där spelarna kom hem som segrare.

Det är en oerhört gripande film med intervjuer med många av spelarna från de olika deltagande länderna. Jag kommer att återkomma till dem. Jag är tvungen att googla. inte kan ett sådant mästerskap glömmas bort. Jag hittar den här artikeln i Populär historia, en artikel jag vet att jag läst förut. Den nämner inte världsmästerskapet. Där pratar man om utvecklingen i England och att utvecklingen senare drevs av Skandinavien. Sedan går man över till att prata om Öxabäck. Märk väl att i Copa 71 var Sverige inte med. Det var däremot Mexiko, Argentina och Italien. Det var Mexiko som såg till att över 100 000 kom till matcherna.

Det är klart att detta VM inte är helt bortglömt, men det finns sannerligen inte i var mans medvetande. Varför? Här hemma har vi spekulerat i om den svenska självbilden av att det var här som den moderna damfotbollen startade, kan vara en faktor. På 70-talet var Sverige uppenbarligen inte ens bäst i Norden på damfotboll. Fifa ville såklart helst glömma bort det snabbare än kvickt och de lyckades till och med få till ett förbud för damer att spela på de stora arenorna i Mexiko efter VM. Du som ser filmen kommer att ilskan till fler gånger än du kan räkna.

En annan förklaring till att det inte pratas så mycket om det, nämnde Englands lagkapten Carol Wilson. Hon fick utstå så mycket hån från både officiellt och inofficiellt håll när hon kom hem (England kom sist i turneringen) att hon aldrig pratade med sina lagkamrater om det. Istället för att ha varit med om något stort, blev det en skam. Även om samhället senare förändrades, kan skammen mycket väl ha suttit kvar.

Copa 71 har inte en svensk Wikipediasida och det är svårt att hitta referenser till turneringen på svenska sajter och i svenska tidningar, även om det finns. På Wikipediasidan om det svenska damfotbollandslaget kan vi läsa (min fetning):

Åren 1970 och 1971 spelades fyra inofficiella landskamper mot danska lag. De svenska spelarna kom främst från lag i Skåne, Västergötland och Stockholmsregionen . Bland annat föll man med 5–0 mot Danmark, som vunnit inofficiella VM 1970, i kvalet till ett inofficiellt VM 1971. En av matcherna, som spelades i Köpenhamn, vanns av Danmark med 4–3 inför 6 400 åskådare. 

När min make la up en fråga på Twitter om vad folk tänkte om dokumentären svarade Sven Hansson, som själv upplevt 70-talet, att han inte hade sett den, men att han hade minnen av turneringen. Han minns att den var uppmärksammad, även i Sverige, och att han tyckte att det var skumt att den fallit i glömska. Och visst är det skumt? Jag hoppas inte att den glömts bort här för att det inte passar in i vår självbild att vi inte var först att spela i något världsmästerskap.

Nu kommer jag att göra vad jag kan för att den här feministiska bloggen ska ge kvinnorna som var med den uppmärksamhet de förtjänar. Se fram emot en höst med många berömda och glömda fotbollskvinnor!

Se filmen på SVT play.

aug 16

Kultursvep: Från idrott till reseberättelse

Bragdguldsvinnare

Då var det dags för första kultursvepet efter semestern. Jag vill även passa på att gratulera min egen redaktion på Kulturkollo, eftersom Kulturkollo fyller 10 år idag. Nu har ju inte jag varit med mer än ett par månader, men jag vill ändå säga grattis till oss! Idag får ni några artiklar från NU och Kulturkollo i sommar, men även två artiklar från idag.

Sportjournalistik

Anders Lindblad

Om ni har missat att jag skrivit om idrott även i tidningen NU så kan ni läsa mina artiklar här. Den som jag ännu inte berättat om här, är den om sportjournalistisk. Jag lajvar ju sportjournalist lite då och då här på bloggen, senast under OS veckorna som precis varit. Idag är inte sportjournalistik referat längre, utan det handlar om mycket mer.

– Vi kan inte konkurrera med att bara skriva snabba referat utan nu är det mycket mer analyser och förhandsdiskussioner. Mitt jobb är mer att vara krönikör och reflektera och se helheten, till exempel över något mästerskap som EM eller OS. Samtidigt så tycker jag att nyhetsjakten förr om åren också var bra journalistik, säger Anders Lindblad, SvD:s numer ende sportjournalist till mig i en intervju tidigare i somras.

En annan sida av livet i DDR

DDR bortom murenJag har läst en bok, Katja Hoyers DDR bortom muren. Det var en intressant bom som fokuserade på människorna i DDR och den nostalgi över det som varit som fortfarande finns i det före detta landet. Ur recensionen:

Släktingar i väst gjorde att många i DDR förstod att det fanns saker som de före detta landsmännen hade tillgång till och som de inte kunde köpa i Östtyskland. Erich Honecker försökte att tillgodose befolkningens behov av kaffe, jeans och rockmusik, ibland med riktigt gott resultat. Statligt subventionerade Levis-jeans var dock inte hållbart i längden och de egna inhemska varianterna var inte så bra på grund av dålig tillgång till ordentliga råvaror.

De DDR-medborgare som inte var intresserade av politik, hade jobb, en modern lägenhet och en Trabant kunde ha ett ganska bra liv, om än kanske något enahanda. Hoyer beskriver både tryggheten som många upplevde och sedan, efter återföreningen, saknade. Hon beskriver också den leda som drabbade många för att de inte fick resa som de ville och att jobben var ofta var tråkiga. Hon utelämnar inte heller terrorn, förföljelserna eller avlyssningarna.

Läs hela texten här.

Reseberättelse på Kulturkollo

Heringsdorf

Jag har legat lågt med det mesta under sommaren, så även min aktivitet på Kulturkollo. En text hann jag dock med. Jag ville följa upp en tidigare text om att planera en kultursemester med barn. Det blev en utvärdering om hur det gick. Från texten:

Många museer och upplevelser har barnanpassade guidningar eller aktiviteter och det som är bra med svenska Pommern är att mycket också finns tillgängligt på svenska. Det är inte nödvändigt för vår snart tonåring, men dock för åttaåringen som har svårt att hänga med på engelska. Det var egentligen inte själva kulturaktiviteterna som var det svåra, utan vad man skulle göra emellan. Och bad visade sig vara nyckeln.

Vi hade oerhört tur med vädret, måste jag säga. Lite regn några dagar, men för det mesta sol och varmt väder. Våra semesterbilder visar många mörka moln, men det var ändå varmt. För oss som badar när det är 15 grader i Sverige, var badtemperaturen skön (18-20 grader) och stränder finns det gott om. Hela Polens östersjösträcka och stora delar av Rügen är täckt med finkorning strand.

Vi lärde oss att speed-bada. Tre bytte om snabbt och hoppade i vattnet. Den fjärde (jag) bytte om medan de andra badade och när pappan kände sig klar körde vi ett byte. Allt medan vårt strandläger endast bestod av en påse med kläder och handdukar (den ickebadande föräldern stod upp). Tyskarna slår läger och har tält, staket och sandborrar i sitt strandbagage. För dem måste vi sett mycket märkliga ut som bara var där för vattnet.

Läs hela texten här.

Slutligen en baktanke

Olympiska flaggan

Jag är tillbaka på tidningen och såklart skriver jag baktankar igen! Nu en om veckans stora tomhet – den efter OS. Från texten:

Även om ett OS alltid är ett OS och roligt oavsett om det innehåller svenska framgångar eller inte, är just svenska framgångar något som såklart ger en extra krydda. Jag nämnde pingisfebern, men vi får absolut inte heller glömma beachvolleybollen. Sarah Sjöström och Armand Duplantis i all ära, men det mest fantastiska svenska guldet måste ändå vara det i beachvolleyboll.

För 28 år sedan gjorde sporten sin entré på OS-programmet och då avfärdade jag den som en idiotsport som var påhittad för att få icke sportintressrerade att titta på halvnakna människor. Men så fyra år senare hette Sveriges deltagare Berg och Dahl och det var ju lite kul. De var dock långt ifrån medaljer så jag tappade snart intresset. Men nu, nu har Berg och Dahl, förlåt Åhman och Hellvig, förgyllt många av mina timmar framför TV:n och det gav utdelning. Inte bara gav det guld, det gav mig ett nytt intresse för volleyboll. Det går inte säga annat än att det är enormt spännande.

Läs hela baktanken här.

aug 15

Recension: Hermansson, Marie; Längst in i skogen; 2024

Längst in i skogenJag lyssnade på Marie Hermansson här ute på Landsort och tredje och den senaste boken i serien är Längst in i skogen. Serien handlar om polis Nils Gunnarsson och Ellen Grönberg som har en avstannande journalistkarriär och hjälper Nils med hans fall. Boken är utgiven på Albert Bonniers förlag.

Ellen är numera gift och Nils har blandade känslor inför det. Han ber henne om hjälp när en flicka försvinner på Naturhistoriska museet och han ska förhöra barnflickan. Ellen lånas in för att ta hand om barnen medan barnflickan förhörs. Det gör att Ellen blir vän med familjen och kan komma med upplysningar till Nils när de kör fast. Flickan är spårlöst försvunnen och fram växer en bild av en familj där barnen är helt beroende av sin barnflicka.

Längst in i skogen är ännu bättre än Pestön och jag är så glad att jag upptäckte att det fanns fler böcker om Ellen och Nils. Det är spännande att få komma till Göteborg i slutet av 20-talet och läsa en deckare där mobiltelefoner och sociala medier inte finns. Dessutom var den här fin i sin upplösning och även om jag inte räknade ut hur det skulle sluta, förstod jag vart åt det lutade. Och jag var snarare glad än irriterad över att ha rätt.

aug 14

Recension: Henry, Emily; Min lyckliga plats; 2023

Min lyckliga platsJag satt och skrev en text för Kulturkollo och insåg att jag hade missat att skriva om Min lycklig plats av Emily Henry. Det måste jag givetvis genast gör något åt. Emily Henry är en av mina favoritfeelgoodförfattare och jag tyckte mycket om hennes senaste, En lustig historia. Böckerna är utgivna på Lavender lit.

Harriet och Wyn har gjort slut, men låtsas inte om det för sina vänner. De ska alla ses en sista gång i en sommarstuga som ska säljas. Stugan ligger i Maine och tillhör familjen till en av vännerna. Det är Harriets lyckliga plats och hon är helt bedrövad över att hon inte ska få återkomma dit. När boken börjar förstår vi att det finns mycket mellan Harriet och Wyn som är outrett och attraktionen dem emellan finns fortfarande kvar och är stark.

Jag tyckte inte lika mycket om Min lyckliga plats som jag tyckte om Strandläsning. Efter debuten verkar Emily Henry inte komma upp i samma klass, något som jag med facit i hand vet att hon kommer att göra. Det är ändå en helt ok feelgood, som ger både sommarkänslor och som kan få dig att drömma romantiska drömmar. Ibland är det just det man vill ha.

aug 12

Recension: Edgren Aldén, Rebecka; Blå skymning; 2024

Blå skymningÄntligen fick jag Rebecka Edgren Aldéns tredje bok om sjöräddarna i Värmdö i min hand. Blå skymning kommer efter Svarta segel och Röd augustimåne. Rebecka och jag träffas då och då på bussen till eller från Nacka och läs här hur jag hanterar det. Blå skymning är utgiven på Romanus och Selling.

Annika på sjöräddningen är tillbaka och i början av boken får vi veta att hon kommer att hitta ett spädbarn i vattnet. Sedan får vi följa Isabelle, en troféhustru till den betydligt äldre och extremt mycket rikare Henrik. De ska segla till Sandhamn för att gå på en fest. Väl där träffar Isabelle en vän från förr och en stort kidnappningsdrama börjar. Samtidigt kämpar Annika med sitt förhållande och det faktum att hon inte vill ha barn.

Blå skymning var den spännande bladvändare som jag hade hoppats på. Det är mer en thriller än en regelrätt deckare. Jag tycker om hur Rebecka Edgren Aldén lurar oss lite och får oss att få sympatier med människor som vi sedan får ompröva. Inget är dock svart eller vitt och vi lämnas med att fundera över vem som egentligen handlade rätt och vem som inte gjorde det. De som vill ha en ljus solskenshistoria (med mörk början) får inte det och inte heller får de som vill ha en nattsvart historia det.

Jag vet inte om fler böcker är aktuella i serien, men oavsett hoppas jag att Rebecka Edgren Aldén kommer ut med något nytt nästa sommar, gärna i sommar- och skärgårdsmiljö. Sjöräddarna var mycket trevlig sommarläsning, som nu förgyllt tre somrar i rad.

aug 11

Berömda och glömda idrottskvinnor: Agneta Andersson och Susanne Gunnarsson

Staty över Agneta Andersson

Staty av Agneta Andersson. Av AleWi – Eget arbete, CC BY-SA 4.0.

Agneta Andersson och Susanne Gunnarsson tog ett legendariskt guld tillsammans i kanot 1996, men vägen dit hade varit kantad av osämja. Det hade skurit sig mellan de forna vännerna och deras satsning mot ett gemensamt OS-guld skulle hjälpa dem att hitta tillbaka till varandra. Idag finns Agneta Andersson inte längre bland oss. Cancern tog hennes liv 2023.

Det som såg ut att vara det bästa radarparet, var i verkligheten något annat. Agneta Anderssons två guld från OS i Los Angeles  och ytterligare framgångar på EM och VM samt Susanne Gunnarssons silver från Los Angeles och Barcelona-OS 1992 är på pappret en fantastisk kombination. Det blev också paret som skulle gå för guld i Atlanta 1996. Privat var de dock bittra fiender.

Det var privata orsaker som låg bakom osämjan och tanken på att återförena de två mot ett gemensamt mål, visade sig bli lyckosamt på flera sätt. De nådde målet med OS-guld i Atlanta 1996 och vid den tidpunkten var de också vänner. De gjorde det tillsammans och tog emot guldet med gemensam glädje.

Både Susanne Gunnarsson och Agneta Andersson är några av de största idrottskvinnorna vi haft i Sverige och det är oerhört tråkigt att Agneta inte längre finns bland oss. IO OS i Paris har Sverige några kanotister, men till en medalj är det tyvärr längt. Vi har blivit bortskämda med framgångar så länge Agneta och Susanne var aktiva och återväxten har inte funnits där.

aug 10

Berömda och glömda idrottskvinnor: Dana Zátopková

Dana Zatopkova

Dana Zatopkova i Helsingfors 1952.

Dana Zátopková var en tjeckisk spjutkastare. Jag funderade på om jag skulle skriva om Tjeckiens senaste stjärnskott i den gren, Barbora Spotakova, men bestämde mig för att hon fick vänta. Idag är det pjutfinal i OS i Paris. Dana Zátopková var gift med den legendariska tjeckiska löparen Emil Zátopek och hon har vunnit ett OS-guld och ett OS-silver.

I serieboken Zátopek, skriven av den tjeckiska författaren Jan Novák och tecknad av den tjeckiska illustratören Jaromir 99, skildras Emil Zátopeks liv med fokus på kärleken till Dana. Från början Dana handbollsspelare och friidrottare och tack vare Emil satsade hon på friidrotten och grenen spjut. Hon blev som sagt framgångsrik.

1952 var båda makarna Zátopková/Zátopek uttagna till OS och 5000-metersfinalen, som Emil ställde upp i, gick samtidigt som spjutfinalen. Emil gick i mål som segrare bara en timma senare, kammade Dana hem guldet i spjut. Efteråt sa Emil till pressen att Dana blev inspirerad av hans guld. Responsen? ”Verkligen? Pröva inspirera någon annan tjej och se om hon kan kasta över 50 meter i spjut.” (Källa) Dana slog sedan världsrekordet 1958 och tog silver i OS 1960.

Äktenskapet mellan Emil och Dana var lyckligt, men barnlöst. Emil skulle senare sätta sig upp nit regimen och för det fick han sota. Han knäcktes i ett arbetsläger och var en bruten man när han kom tillbaka. Han skulle dock senare ”rehabiliteras” (ungefär ”förklaras icke skyldig”) av Vaclav Havel. Emil levde till 2000 och Dana dog 2020.

Lite kuriosa är att jag hittade en länk mellan Emil Zátopek och den amerikanska 100-meterslöparen Evelyn Ashford via flera andra friidrottare och skrev om det i tidningen NU. Det blev en sammanvävd berättelse av idrottshistoria över flera kontinenter. Jag ger er kortversionen här:

Löparen Emil Zátopek var gift med spjutkastaren Dana Zátopková som i sin tur vad bästa vän med Olga Fikotová som kastade diskus. Olga ville gifta sig med sin pojkvän, den amerikanska diskuskastaren Hal Connolly och ett sådant var möjligt tack vare Emils kontakter i partiet. Olga och Hal flyttar till USA, men äktenskapet sprack 1975. Hal gifte då om sig med Pat Daniels, senare Connolly,  också hon friidrottare. Pat nådde inga större framgångar som idrottsutövare, men desto fler som tränare – åt Evelyn Ashford, guldmedaljör på 100 m i OS 1984. Mer om de andra iblandade kvinnorna, skriver jag en annan gång.

aug 09

Berömda och glömda idrottskvinnor: Tirunesh Dibaba

Någon som satt djupa spår hos mig under senare år inom friidrotten är Tirunesh Dibaba från Etiopien. Hon är den första kvinna att vinna både 10 000 och 5000 meter i ett världsmästerskap, vilket hon gjorde 2005. Hon upprepade bedriften i OS 2008. Tirunesh Dibaba är syster till medeldistanslöparen Genzebe Dibaba, som jag säkerligen får anledning att återkomma till. Ejegayehu Dibaba är en tredje springande syster.

När Tirunesh Dibaba var aktiv var världsrekordet på 10 000 meter fortfarande ett fantasirekord som sattes av kinesiska Wang Junxia 1993, som då var 42 sekunder bättre än det gällande världsrekordet av Ingrid Kristiansen. Tirunesh skulle aldrig sätta världsrekord på distansen, men rekordet är slaget idag och hon har fortfarande en av de snabbaste tiderna på distansen.

Tisunesh Dibabas karriär var lång, från början av 00-talet från till 2018. Hon har sprungit senare lopp också, men inte på den nivå hon en gång var. Hon debuterade på maraton 2015 och slutade trea i London Maraton. Efter det blev hon gravid och avslutade säsongen i förtid. Efter sitt första barns födelse skulle hon även komma tillbaka till världstoppen på 5000 och 10 000 meter och hon vann brons på 10 000 meter i OS 2016 och silver i VM 2017.

Idag lever Tirunesh Dibaba i Etiopien med sin man, löparen  Sileshi Sihine, och deras tre barn. Hon är hedersdoktor vid Universitetet i Addis Abeba och har fått ett sjukhus uppkallat efter sig.

Idag går finalen på 10 000 meter i Paris.

aug 08

Berömda och glömda idrottskvinnor: Karnam Malleswari

Karnam Malleswari

Karnam Malleswari Av Kamesh sriniwasan Public Domain,

För några dagar sedan skrev jag om den indiska badmintonspelaren P V Shindu. Idag är det dags för Indiens första kvinnliga medaljör i OS, tyngdlyftaren Karnam Malleswari. Hon är, som Jonas Karlsson säger i sin dokumentär om indisk idrott, stark i fler bemärkelser. Hon lät aldrig konventioner stå i vägen för sina drömmar. Hon höll dessutom på med den oerhört manliga sporten tyngdlyftning.

Idrott i Indien är förbehållet de priviligierade, i alla fall var det så på 1900-talet. Trots att Indien är världens största land, har de inga idrottstraditioner att tala om. Till skillnad från många andra länder, verkar det inte heller ha varit viktigt. För kvinnliga idrottare så var det tidigare gott nog att kvalificera sig för OS. Detta ville Karnam Malleswari ändra på.

Karnam Malleswari kvalificerade sig för tyngdlyftning i OS 2000 och då var sporten helt ny för kvinnor i OS. Hon åkte till Sydney för att vinna och för att bana väg för andra. Hon berättar för Jonas Karlsson i dokumentären att hon gick för guld men att hon valde att gå på tränarnas önskan om vikt och därmed förlorade guldet och fick ett brons. I tyngdlyftning är det den tävlande som bestämmer vilken vikt de ska lyfta, så länge det är tyngre än det förra lyftet.

Med facit i hand vet vi att den vikt som Karnam Malleswari hade önskat, hade räckt för guld. Om hon hade klarat den vikten vet vi ju såklart inte.  Hon lyssnade på sina tränare och hon berättar i programmet att det berodde på att i hennes kultur ska man lyssna på sina äldre och att tränarna är att ses som gurus. Man säger med andra ord inte emot dem.

Karnam Malleswari må inte ha vunnit det där guldet som hon trodde sig kunna vinna, men hon har säkerligen banat vägen för fler indiska kvinnliga idrottare. Igår startade tyngdlyftning i OS i Paris och vilka som vinner där, återstår att se.