Jag har läst Skräpliv: Rumänska noveller från förlaget 2244 och jag recenserar de noveller av feministiskt intresse ut den en och en.
Veronica D Niculescus novell handlar om ett kollektivt modelluppdrag. Novellens huvudperson får en kasse med ett nummer på, med kläder i som hon ska ha. Det är massor av människor som ska fotas samtidigt, men ändå känner sig kvinnan ensam och utsatt. Hon är från Rumänien men modelljobbet ska ske i Budapest. På slutet träffar hon en man som också har fått en kassa med kläder. Hon presenterar sig med numret på kassen.
Jag kan inte låta bli att dra paralleller till kommunismen här. Det känns som att den kollektiva fotograferingen är en symbol för det kommunistiska Rumänien och modeller en symbol för landets medborgare som vara var en del av ett kollektiv. Det fanns inte utrymme för individualism i diktaturen, utan alla skulle stöpas efter samma form, precis som i novellens fotoögonblick. Upplösningen blir en slags ironi mot det avpersonifierade med att reduceras till ett nummer. Mycket intressant novell!
