Landsort läser: De sista smekningarna av Kjersti Anfinnsen

En regnig kväll gick jag över till min granne på Landsort, Birgitta Silfver och hennes man. Det var dags för den årliga bokcirkeln Landsort läser. Jag har, trots betydligt högre ambitioner, bara varit med en gång tidigare. Då läste vi Styr din plog över de dödas ben av Olga Tokarczuk. Nu läste vi De sista smekningarna av Kjersti Anfinnsen (Flo förlag). Ovan ser ni böckerna som lästs genom åren, med en liten lucka. Det visade sig att Birgitta nog hade läst den boken utan att prata med andra om den (det var Glaskupan av Sylvia Plath).

Jag ska skriva mer om De sista smekningarna lite senare, men kan berätta att det är en lågmäld historia om en åldrande kvinna som ser tillbaka på sitt liv. Hon är ensam, men är hon bitter? Vi var några som tyckte om kvinnan och några – som jag – som tyckte att hon verkade vara ganska osympatisk. Att en huvudperson är osympatisk, betyder inte att boken är dålig. Jag tror att alla som var med och diskuterade, tyckte om boken.

Birgitta hade delat upp oss i två grupper för diskussion och även om en i vårt gäng var 28 och jag 48, så var det övervikt mot 60+. Det var uppfriskande för mig att både få vara bland de yngre, samtidigt som jag fick råd om hur jag ska hantera min artros. Det blev såklart mycket prat om att åldras och att bli ensam efter pensionen. Är ensamheten någonting som drabbar vissa, eller är den en följd av val vi gör? Det diskuterade vi mycket, utan att komma fram till ett självklart svar. Visst kan barn och barnbar göra dig mindre ensam på ålderns höst, men det är ingen garanti.

Ett annat samtal gällde att göra saker för sista gången. Huvudpersonen bestämmer sig för att hon för sista gången har lämnat Paris. Det kan låta oerhört sorgligt och hemskt och det är det ju såklart om det är en 30-åring som väntar på döden, men kanske inte en 90-åring. Jag har sett flera föräldrar den här sommaren som rapporterat från olika nöjesfält och konstaterat att de inte åker som förr. Kanske har jag åkt Insane på Gröna Lund för sista gången? Det vore inte så sorgligt faktiskt. Jag kan till och med leva med att inte kunna springa till Norrhamn igen på grund av artros. Powerwalk går också bra.

Åldrandet är en del av livet och det var fint att diskutera med människor som är mitt i det och själva funderar över det. Hade vi varit bara i min ålder runt bordet, kanske diskussionerna varit mer kantade av rädsla för vad som komma skall. Nu var det många som tyckte att det var fint berättat och satte ord på många av deras känslor. Det känns bra inför min egen framtid och mitt eget åldrande. Det var en mycket fin bok och ett ännu finare samtal, som jag kommer att bära med mig länge.

Det finns en del två, för boken är första delen av en trilogi. Jag, liksom killen som inte fyllt trettio än, kände mig ganska färdig och kommer inte att läsa mer. De andra runt bordet var sugna på att läsa vidare. Det kanske är en generationsfråga, kanske inte. Hur som helst känner jag att visdomsord till trots, så räcker det det med det jag läst.

Birgitta Silfver är själv författardebutant och har kommit ut med boken Skärgårdssysrar (Visto förlag), inspirerat av livet på Landsort. Jag håller på att läsa den nu och kan inte säga mer än att den verkar lovande. Jag ser fram emot att läsa mer om livet i skärgården. Bra också att det inte är Landsort. Vi har ingen fontän på hamntorget och här finns inget eget bageri, så då behöver jag inte fundera på vem som är vem i boken. Den kommer jag att återkomma till när jag läst klart.