Jag måste avsluta min resegenomgång med lite kommunismnostalgi. I Kroatien är det idag inte helt lätt att se att landet varit en kommunistisk diktatur i flera decennier, men på vissa håll kan man så vissa glimtar av det. Ett besök på tågstationen i Mostar var episkt ur nostalgisynpunkt och även i Montenegro fanns det spår. Vi rörde oss runt turiststråk, vilket såklart gör att det gamla är mindre synligt än på andra ställen.
Jag tycker att det är roligt att uppmärksamma estetik från kommunisttiden, just för att det inte alltid bara är dåligt. Det är inte nödvändigtvis så att allt från den tiden ska bort. Att se att en stad har gått igenom flera olika tidsperioder är fint och visar stadens historia. Därför är det bra om vissa byggnader inte bara rivs, utan istället restaureras.
Tågstationen i Mostar var en relik från en svunnen tid. Det var fantastiskt roligt att få uppleva det. Jag hade modernt nog beställt en biljett på nätet, men behövde en pappersbiljett som skulle lösas in på stationen.
Biljetten hämtades ut i en lucka på stationen. Det fanns en lucka och en person som jobbade där. Det syns inte så tydligt på bilden, men på stationen kan du köpa biljett med ditt Visakort. Det går inte många tåg varje dag så den lilla personalstyrka antar jag var fullt tillräcklig. Mostar-Sarajevo ska vara en av världens vackraste järnvägssträckor, så jag antar att det är fler folk som jobbar när det tåget går. Mostar-Caplinja, som vi skulle åka, var det inte många mer än oss som skulle med. Det var en till som gick på, men över hundra som gick av när tåget väl kom.
Biljetten för hela familjen. Den fanns i ett kartotek och mannen i luckan gav den till mig mot uppvisande av bokningsnummer som jag fått i ett mejl. Den klipptes på sedvanligt sätt av konduktören.
Det fanns inte mycket information att gå på, så när tåget var försenat var det lite nervöst. Det skulle visa sig att mannen i luckan även var stins, med hatt och spade och allt. Det är märkligt att man kan ha så mycket interiör på en tågstation, men inget av det som man som resenär behöver. Inte ens statiska uppgifter om när tåg går, fanns på perrongen. Jag hittade en man till att fråga och han höll upp sju fingrar i luften, vilket jag tolkade som att tåget var sju minuter försenat. Det kom tio minuter sent, så jag hann inte bli alltför hispig. Min man hade dock en något lugnande effekt på mig: “Du har köpt en biljett, någon på stationen har försett dig med en pappersversion och han har talat om för dig att tåget ska gå från spår två. Det kommer ett tåg, jag lovar.”
Vi ägnade väntetiden åt att beundra omgivningarna. Är det en hiss som byggts och pluggats igen? Varför ingen reklam? Är det inte tillräckligt med folk som rör sig på stationen (uppenbarligen inte, skulle jag säga)? Och vad föreställer skulpturen man möts av när man först kliver in på stationen? Så många frågor.
I Kotor, inklämt mellan stadsmuren och en ganska nybyggd galleria, låg Jugopetrol. Jag gissade att det var ett gammalt bensinbolag som inte längre finns, men där hade jag fel. Detta hus används förmodligen (förhoppningsvis) inte av någon längre, men Jugopetrol är Montenegros största bensinbolag, idag ägt av ett grekiskt företag. Jugopetrol startade i just Kotor 1947 och kanske har staden tänkt att renovera byggnaden. Det vore coolt om de gjorde det, så det är roligt att man kan se flera delar av en stads historia och där då inte en period bara är representerade av fallfärdiga byggnader med krossade fönsterrutor.
Det finns coola byggnader från kommunistiden som bör bevaras. Det finns också sådant som bara blivit kvar, som detta oklara i Splits hamn. Nu byggs det om rejält där så denna hemska byggnad är förhoppningsvis borta när vi återkommer och ska ta båten till min brors ställe igen. För vi lär återkomma.
