Grattis Villa och Lidköping till SM-guldet!

Jag kommer från en stad som inte är känd för så jättemycket. Mest känt är väl Lidköping för att inte vara Linköping. Lidköping har inte längre någon porslinstillverkning, men har ett stort fint slott (Läckö). Inga stora vägar bär till Lidköping och staden är varken störst eller vackrast i sin landsdel. Men i Lidköping finns ett bandylag. Villa BK har varit i högsta serien så länge jag kan minnas (men kan ju åkt ut ni några år utan att jag märkte det), men har aldrig vunnit ett SM-guld. Förrän igår.

Lidköping, eller Lisch som folk som flyttat därifrån säger, har knappt 40 000 invånare i kommunen. Där pratar man den bredaste västgötskan och ingen höjer på ögonbrynen om du beställer en ”hälta hälta” (den rutinerade kan höras beställa en ”60-40, fördel mos” ifall hen är mer sugen på mos än pommes).  Ingen äter Läckökringla, det är bara På Spåret som envisas med att klistra på Lidköping detta bakverk (vad är det ens?).

Jag föddes 1977 och flyttade från Lidköping 1996. Det fanns inte så mycket att göra på fritiden när man var ung i min hemstad, men en sak var att gå på bandy. Den sportintresserade tog med sig glögg i en portfölj och ställde sig i den blåvita klacken medan den hormonstinna tonåringen tog på sig sina snyggaste kläder och gick varv efter varv på bandyarenan. Det flirtades mycket och det var ett bra sätt för mig som sportintresserad att få med mig min sportointresserade kompis och dessutom förena två intressen, sport och killar.

Villa betyder oerhört mycket för hela staden, såklart. Fyra gånger hade Villa varit i SM-final fram till igår. Jag har alltid levt med att Villa förlorade mot Ljusdal 1975 och mot Boltic 1983. Sedan dröjde det fram till 2012 och det var året då jag skulle gå och titta själv och se Villa kamma hem guldet. Det gick inte eftersom jag fortfarande ammade en bebis så. Vi såg förlusten mot Sandviken på TV. 2016 var jag höggravid och orkade inte gå, trots krypavstånd till arenan. Förlusten mot Västerås sved.

Jag skulle så gärna vilja varit på Studenternas i Uppsala igår, men ärligt talat pallade jag inte resan dit och att stå ute i flera timmar. 8-4 mot Västerås var oerhört skönt även i TV-soffan. Hade matchen spelats på Tele2 arena hade jag gått och tagit med mig brorsan. Jag är inte världens största bandyfan. Jag har inte följt Villa i ur och skur, men för mig betyder det oerhört mycket att äntligen få se det lag som betyder så mycket för min hemstad vinna ett SM-guld.

Ett fint minne från min uppväxt och bandy var när jag fick följa med NLT-sporten på bandypremiär 1992. Det var en oerhörd folkfest och själv fick jag sitta varmt och skönt på pressläktaren. Drömmen om att bli sportjournalist var fortfarande stark när jag var 15 år. Jag vill också bjuda er på en liten glimt från min dagbok 1992. Den kan ge en liten vink om hur intresserad av sport jag var (resultatet är med) och vad som var det egentliga syftet med bandymatcherna var (prata med killar) samt hur taskiga tonåringar kan vara (fel killar):

Fredag 17/1 1992: Idag var vi på bandy (Villa-Selånger 7-2) och på fritidsgården. På bandyn var vi med Tobias, Marcus, Stadling och Lars (pratade lite). Det var väl det häftigaste dom gjort en fredagskväll!

Grattis Villa och grattis Lidköping! I påsk åker jag och firar lite med er, eller i alla fall stödjer verksamheten genom att köpa dyrare påsar på Ica Hjertbergs!