När jag stod och stampade lite i min läsning så hittade jag flera böcker från det nedlagda (?) förlaget 2244 på Storytel. Jag fastnade för Kapka Kassabovas Gata utan namn och önskade att jag hittat den när jag gjorde min EU-läsning för några år sedan. Den kom på svenska 2013.
Kapka är uppvuxen i Sofia. Hon är dotter till två universitetslärare inom mattematik och även om deras jobb var viktigt och eftertraktat så fick de snällt bo i en trång tvåa i kommunala bostadshus på en gata utan namn. Uppväxten präglas av tomma affärer, snuskiga offentliga toaletter och en stort förakt för det farliga väst.
Kassabova skriver otroligt roligt och målande om hur kommunismen drabbade vanliga människor. Det mest gripande var sommaren 1986 då hon bodde på landet och åt upp sig av allt som växte i gammelfasterns trädgård. Sedan kom den strålningsrelaterade sjukdomen som ett brev på posten. Hennes föräldrar höll upp ett gott sken genom uppväxten, men det föll när pappan fick jobb i Holland. Där fanns allt i överflöd och till och med toaletterna på universitetet var fräscha. Efter murens fall emigrerade familjen till Nya Zeeland, men om det livet får vi inte veta så mycket. I en andra del är Kapka vuxen och återvänder till Bulgarien.
Jag tänkte länge att Gata utan namn skulle tävla om titeln årets bästa bok Hanna har läst, men det kommer inte att bli så. Den började starkt, men sen blev fokuset lite svajigt. Jag förstår syftet, först beskriva sin barndom och sedan resan tillbaka i barndomens fotspår. Men resan var egentligen flera resor om jag fattade det hela rätt och det var lite rörigt. Hon knöt ihop säcken på slutet, vilket gjorde att boken ändå fick en fyra av mig på Goodreads. Med den starka starten hade jag hoppas på en stark femma, men så blev det tyvärr inte.
