När jag kom hem i söndags skrev jag en liten reseguide för er som är intresserade av att resa till Litauen. Jag ska självklart inte låta det bli en ersättning till mina sedvanliga kulturjakter. Här kommer resan ur ett kulturellt och feministiskt perspektiv.
En kollega på jobbet upplyste mig om dess existens i Ryssland. För att det finns så många alkoholister som riskerar att få abstinens om de inte få i sig mer sprit, finns denna produkt. En deciliter vodka i en burk med folielock som man inte kan sätta tillbaka. Jag skrattade åt det då och tänkte att det kanske ändå inte var särskilt vanligt. I en butik i Klaipeda fann jag den.
Som jag skrev i min reseguide är Litauen verkligen ett semesterresmål att ta i beaktande. Dock är det ett land med stora kontraster. Här ser vi traditionellt öststatssunk i Klaipeda och idylliskt härbärge i Nida på Kuriska näset.
I Nida har det funnits en trubadur som gick ur tiden för ett par år sedan och som nu har intagit en plats på en parkbänk som staty. Jag ser med glädje att traditionen hålls vid liv. Här ses två unga tjejer spela för alla förbipasserande.
På det lilla torget i Nida har ett antal kända litauer fått lämna sitt avtryck när gågatan anlades. De två kvinnor jag såg bland namnen var Rosita Civilyte och Veronika Povilioniene. Jag googlade dem och fann att den förstnämnda är en schlagerstjärna som var med i Eurovision Song Contest 2009 och den andra en i Litauen känd folksångerska.
Jag inser att denna bild blev med dålig skärpa, men för den som inte ser så står det ”Ladies only” på skylten. Märkligt att ha separata kvinnoavdelningar på stranden och detta tycks finnas på flera ställen då vi också såg det på stranden i Palanga. Både nudister och kvinnor har sin egen del av stranden. Nu är ju stranden flera mil lång så det är kanske inget att bråka om, men lite konstigt tycker jag nog att det är.
I Nida finns ett bra exempel på hur man kan förvandla gammal öststatsarkitektur till något fantastiskt fint. På takterrassen till den hemska byggnaden till höger huserar restaurangen In vino och där kan man äta spanska tapas och titta på den underbara utsikten över de stora dynorna. Tyvärr blåste det lite för mycket när vi var här och för Hugos skull satt vi inne och åt. Utsikten var dock densamma.
Det är inte svårt att förstå varför Thomas Mann valde den här platsen till sitt sommarparadis. Här kunde han få vila och inspiration till sitt skrivande. Han flyttade hit 1930 och det blev inte många somrar han kunde tillbringa här. Först kom nazisterna och sedan kommunisterna och efter 1933 återvände han aldrig hit.
Tillbaka i Klaipeda ville Andreas se historiska museet. Det var lite för mycket trappor och Hugo ville tjoa lite för mycket så jag tog en promenad i den närliggande minimala parken. Där pågick en skulpturutställning och samtliga konstnärer var män. Jag tyckte att detta verk var lite roligt. Dialog kallar konstnären Danas Aleksas det.
Det pratas inte så mycket i våra skolor (eller i alla fall gjorde det inte det på min tid) om en av de största etniska rensningarna i världshistorien, fördrivningen av tyskar från Östeuropa. Här kan ni se en bild av detta från det historiska museet i Klaipeda. 12 miljoner tyskar var tvungna att lämna sina hem och flytta till Västtyskland, Nobelpristagaren Günter Grass har skrivit om detta i Blecktrumman och Jens Orback har berättat om hans mammas öde i Medan segern firades.
Krigsmonumentet i Palanga är ett av få monument som finns kvar i Litauen som bär den kommunistiska symbolen hammaren och skäran. Monumentet är rest för att hedra alla offer under andra världskriget. Av naturliga skäl har det nya demokratiska Litauen velat avlägsna alla spår efter Sovjetdiktaturen, men det är glädjande att all historia inte har suddats ut.
