Idag har jag varit tvåbarnsmamma i en månad. Det känns otroligt konstigt att det inte har gått längre tid. Selmas närvaro i vår familj känns så otroligt självklar. Jag har dessutom funnit mig hyfsat till ro som mammaledig och jag och Selma har fått en bra rytm. Att vädret för det mesta är sommarvarmt och soligt hjälper förstås till.
Jag har inte varit så ledsen eller känt mig så isolerad som första gången jag blev mamma. Precis som jag nämnde ovan tror jag att vädret samt den stundande semestern spelar in. Sedan är jag inte så nervös och lyssnar inte lika mycket på så kallade goda råd. Jag och min man agerar mycket mer utifrån vad vi själva tror är bäst. Storebror börjar också finna sin roll och det blir lättare för varje dag även om det förstås blir mycket gnäll över vad han får och inte får göra.
Selma är ett ganska lugnt barn. Jag har det inte så stressigt varken på dagen eller på natten. Det händer att hon skriker en hel dag och inte somnar på natten, men jag har inget att klaga på i det stora hela. Ibland kan jag skämmas över att det är så, men efter en helvetisk graviditet kan jag ju tycka att jag förtjänar det. Dessutom är det få saker som varar för evigt när det gäller små barn.
Det enda som är lite jobbigt är att mina förlossningsskador inte läker. Jag måste uppsöka en läkare snarast. Det bidrar förstås till en oro över att det aldrig kommer att bli helt bra och att jag aldrig ska kunna gå på toa eller ha trevligare saker för mig utan svårigheter. Dessutom vill jag kunna bada i juli och jag hoppas inte att jag behöver sitta på bryggan hela sommaren.
Ofta förundras jag över att jag tillslut blev tvåbarnsmamma. Så mycket kämpande och så lång tid det tog. Men som min man sa hela tiden, när hen väl är är är det ju hen vi vill ha och ingen annan. Och så är det ju, det är ju Selma vi vill ha!
Selma tycker om att ligga i vagnen och sitta i sittern till vår stora glädje. Sedan gillar hon att ligga groda och vara nära som alla andra barn.
