Från en annan horisont

Min familj i Budapest 1990.

Veckans tisdagsutmaning från Kulturkollo har rubriken Från en annan horisont. Vi uppmanas berätta om en bok eller resa som förändrat vår syn på Sverige eller världen.

Jag har rest mycket sedan jag blev vuxen, men jag vet inte om jag skulle säga att någon resa förändrat synen drastiskt på något. När jag kom till Ghana i Afrika 2000 var det visserligen omvälvande och helt nytt för mig, men det var någonstans så jag hade tänkt mig att det skulle se ut. Min och makens första resa till Asien 2007 gav lite samma känsla. Det var stort och fantastiskt på många sätt, men det kanske bekräftade mer än ändrade vår syn på världen. Så ska jag välja en resa som kanske chockat mig lite så måste jag nog välja den första.

1990 reste jag men min familj till Västtyskland, Österrike och Ungern och det var första gången utanför Skandinavien för min del. Tyskland och Österrike bjöd inte på några enorma överraskningar mer än att det var spännande och kul att besöka nya länder. Jag var tretton år och fick öva på engelska och dessutom pröva lyckan med lite nya tyska fraser inför högstadiestarten senare samma år och det var såklart jättehäftigt.

Men så kom vi till Ungern. Mina kusiner hade varit där året innan och jag hade fått intrycket att det inte skulle vara så stor skillnad från t ex Österrike, men det var det verkligen. Jag minns att jag fick se fattigdom på ett sett jag inte sett förut. Jag fick se nedgångna hus och små campingstugor som aldrig någonsin skulle finnas till uthyrning för turister i Sverige. Sedan bilarna, så fruktansvärt fula bilar det fanns! Och så det kanske läskigaste av allt – alla som ville växla pengar med oss. Vissa var ärliga, framförallt taxichaufförer och cafépersonal, medan andra läskiga typer försökte blåsa oss. Pappa är jäkligt smart i sådana situationer och sa glatt ja till en skum typ för att se hur han skulle blåsa honom. Han följde noga varje steg i processen och märkte när han blixtsnabbt vände på handen och hade en ny sedelhög som han försökte ge oss. Pappa skrattade då och sa på tyska ”Du är inte ärlig” (du bist nicht erlich) och skummisen var borta på två röda.

Jag var som sagt tretton år och jag var tillräckligt stor för att förstå vad kommunismen gjort med Ungern. Efter någon dag eller två började jag känna mig bekväm och kunde uppskatta landet trots stora kulturkrockar. Jag minns särskilt den lilla butiken som låg i närheten av vårt motell som sålde druvjos som även fanns i Sverige – med svensk text! Eftersom allt var så billigt fick jag och min bror köpa nästan vad vi ville. Vi var ju ganska billiga i drift som det var så det var ingen större uppoffring att ge oss pennor, papper och spel i stora lass. En kväll blev mina föräldrar lite på pickalurven då de druckit vin i en by runt Balatonsjön för en krona glaset. Under tiden fick jag och min bror göra vad vi ville runtomkring med målning och annat som vi i Sverige aldrig skulle fått göra (pga för dyrt och för onödigt, ni känner nog igen er). Vi hade växlat för mycket pengar och var i behov av att göra oss av med dem.

Sista natten tillbringades på ett hotell i Sopron vid Österrikiska gränsen (vi hade helt enkelt inte råd att korsa gränsen än, vi hade för mycket pengar kvar). Där fick jag ytterligare ett oförglömligt minne. På hotellet fanns TV, vilket var viktigt eftersom VM-finalen i fotboll gick samma kväll. När vi checkat in märkte vi att Wimbeldonfinalen spelades och att Stefan Edberg var i final! Pappa sa att vi fick välja, tennis eller fotboll, annars skulle vi aldrig få middag. Vi valde fotboll. På restaurangen senare frågade pappa hur det gått i tennisen. Han är bra på tyska och det var det språket han använde för det var mycket gångbart i Ungern 1990. En ung kypare mumlade något om Edberg, men då kom chefen in och förklarade högtidligt att Boris Becker vunnit. Det viktigaste var inte att berätta sanningen, utan att hålla tyskarna på gott humör. För sanningen var att det var Stefan Edberg som stått som segrare (vilket vi fick veta i pausen på VM-finalen senare på kvällen).

Det skulle ta mig fem år innan jag kom till ett nytt östeuropeiskt land och på den resan skulle jag även återse Ungern. Mitt intresse för kommunismen och Östeuropa var definitivt fött.