Den amerikanska journalisten Barbara Demick skrev boken Inget att avundas: Vardagsliv i Nordkorea när hon arbetare som utrikeskorrespondent i Sydkorea. Hon har talat med många nordkoreanska avhoppare och i boken har hon porträtterat sex av dem.
Bokens två huvudpersonen kan nog sägas vara Mi Ran och Jun Sang. De träffas i unga år och utvecklar en romans. Ett giftermål mellan dem är omöjligt eftersom Mi Ran är av orent blod (hennes pappa är sydkorean) och Jun Sang kommer från den privilegierade klassen och kan läsa på universitetet i Pyongyang. Båda två funderar på vart sitt håll om Nordkorea verkligen är världens paradis. Två andra som är med i boken är de extremt partitrogna fru Song och dr Kim. Fru Song drabbas mycket hårt av svälten och förlorar både sin man och sin son under loppet av bara några veckor. Trots all sorg är hon regimen trogen och flyr inte förrän hennes mer rebelliska dotter Oak-Hee lurar henne att hoppa av. Dr Kim väljer att fly när hon inser att trots sin lojalitet så är hon ändå inte betrodd.
Svält bristen på mat är det som upptar större delen av boken. Jag blev så genuint arg och grät på många ställen av ilska när jag förstod hur fruktansvärt cyniska ledarna i Nordkorea är och hur hemskt indoktrinerade befolkningen är. Det finns ingen mat, arbetare får ingen lön och elektricitet är enbart för de allra rikaste, ändå sviker inte medborgarna. Mot slutet av boken får vi läsa om ett antal uppvaknanden som gjort att personer flytt. Det kunde vara så enkelt som en bild på en förtryckt sydkorean i tidningen – en förtryckt person som bär zipjacka och har en kulspetspenna i fickan. Sådan lyx fanns inte för gemene man i Nordkorea. Boken avslutas med en liten feministisk knorr: I ett patriarkalt samhälle överlever inte kärleken ändrade maktförhållanden. Det var kanske inte författarens avsikt att knorra till det, men jag som feministisk läsare tyckte den biten var extra intressant.
