Torka aldrig tårar utan handskar- Kärleken och Sjukdomen

Torka aldrig tårar utan handskarJag har läst del ett och två i Jonas Gardells serie Torka aldrig tårar utan handskar. Jag såg TV-serien först. Jag vill börja med att säga att jag egentligen inte ska recensera böckerna här, så de inte kan klassas som feministiska eller kvinnohistoriska, men jag vill skriva om dem efter homosexuellas historia också är en historia om diskriminering. Jag vill inte på något sätt jämföra de homosexuellas kamp för att bli respekterade med kvinnorörelsen, för det är två helt olika saker, men i båda fallen handlar det om frigörelse.

Jag vill egentligen vänta några månader med att skriva en längre text om alla tre böckerna, men kan inte hålla mig utan smygstartar.

Jag såg TV-serien och älskade den. Jag läste böckerna och älskade dem. Det är fantastiska böcker och Jonas Gardell kan verkligen konsten av fånga och beröra sina läsare. Jag grät inte när jag läste böckerna, för gråta gjorde jag så att det räckte och blev över när jag såg serien. Jag var tvungen att läsa böckerna med en slags kall distans för att klara av det. Det finns några extra känslosamma scener, en tårta i ett spartanskt kök, en katt i en korridor och en gråtande man i ett isolerat rum, som gjort att jag väntat så länge med att läsa.

Böckerna och TV-serien är hyllade och det kommer med all sannolikhet att bli klassiker. De kan komma att bli den nya historieskrivningen (se här tankar på GP:s kultursida där böckerna jämförs med Om detta må ni berätta). Gardell skriver inte bara en roman, han varvar den med fakta. Därför är det också viktigt att att kritiskt granska den bild han ger av vad som hände.När jag läser recensioner på kultursidor och bloggar ser jag inte en enda kritisk kommentar. Det gör mig lite orolig.

Jag valde i TV-serien att se kompisgänget som en symbol för hela den homosexuella subkulturen; Reine en av de första som dog i ensamhet, Bengt som valde att själv avsluta sitt liv, Rasmus som dog senare med hela sin familj omkring sig, Paul som gjorde din begravning till en happening och Benjamin som överlevde trots att han också var smittad. Det gjorde mig lite nyfiken på hur det verkligen såg ut. Hur många homosexuella män dog i Sverige av hiv/aids på åttiotalet och början av nittiotalet?

Det råder ingen som helst tvekan rädslan mot hiv/aids i mitten på åttiotalet spillde över i homofobi och fruktansvärda uttalanden mot homosexuella män. Gardell hänvisar bland annat till Peter Bratts artikelserie I DN och till insändarsidor i lokaltidningar som går ut på att homosexuella medvetet sprider smittan vidare och att de borde isoleras. Även läkare och präster har uttalat sig otroligt nedsättande mot homosexuella. Men det är här viktigt att hålla isär vad som var nedsättande mot homosexuella och vad som faktiskt var en rädsla för en sjukdom man inte visste hur den smittade. Epidemipaniken har vi sett komma krypande igen flera gånger. Tänk på fågelinfluensan, sars eller svininfluensan spridit sig och kommit till Sverige på allvar. Hur hade retoriken låtit mot de smittade då?

Det blev en lite lång försmak på mina funderingar kring böckerna. Jag återkommer med mer utförliga resonemang när jag läst den tredje boken!

Läs Kärleken: Adlibris, Bokus, Norstedts
Läs Sjukdomen: Adlibris, Bokus, Norstedts

1 ping

  1. […] att den lilla kritik många har förlåts av att det är så fantastisk böcker i stort. Jag skrev lite om böckerna tidigare i somras och kommer här med den utlovade fortsättningen. Jag håller med om att […]

Lämna ett svar

Your email address will not be published.

Time limit is exhausted. Please reload CAPTCHA.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.