Recension: Backman, Fredrik; Björnstad; 2016

Ibland missar jag manliga feministiska författare och då är det bra med lite tips från omgivningen. Enligt O tipsade om att Fredrik Backmans Björnstad (Piratförlaget) tog upp problematiken som Katarina Wennstam skriver om i Flickan och skammen. Jag kastade mig praktiskt taget över den.

I Björnstad har det spelats hockey i generationer, men nu var det längesedan det var ett lag i elitserien. Men juniorerna är bättre än någonsin och ska spela en viktig semifinal. Boken kretsar kring spelarna i juniorlaget, sportchefen och den före detta NHL-proffset Peter och inte minst Peters dotter Maya. Bland spelarna får vi träffa Kevin, det stora stjärnskottet, som har föräldrar som inte verkar bry sig så mycket om honom. Benji bryr sig om Kevin och gör allt för honom, i alla fall nästan allt. Amat är yngre och kär i Maya och tränar varje dag för att bli så bra att han ska kunna få spela i juniorlaget. Något fruktansvärt händer och en flicka är numer en hora och en pojke fortfarande en hjälte. Människor väljer sida. Allt ska göras för klubbens bästa och den som har mest makt utpressar dem som har mindre. Vill du vara på insidan är det bäst att du sluter upp. Men har du sett något kan det vara det svåraste att tvingas välja mellan nya kompisar och sanningen.

Jag har bara läst En man som heter Ove av Fredrik Backman tidigare och redan i den finns det feministiska drag. Björnstad är i allra högsta grad en feministisk bok, skulle jag säga. Det är Flickan och skammen i skönlitterär form och förhoppningsvis kan Backman nå ut till många som kan få sig en tankeställare. Backman beskriver väl machokulturen, för att inte säga våldtäktskulturen, som råder i många idrottsklubbar. Det är barn som växer upp och hör sina fäder och tränare skrika bögjävel och jävla hora och som sedan tar efter.

Jag tyckte mycket om Björnstad. För mig kändes den både nära och fjärran från mitt liv. Jag kommer själv från en småstad, som dessutom är en bandystad. (Men jag fick inte riktigt kläm på hur stor Björnstad var. Ibland kändes den som typ Mellansel och grannstaden Hed skulle då vara Bredbyn och där Mayas mamma jobba är Örnsköldsvik, Men det stämmer ju dåligt i och med att Björnstad har ett gymnasium. Men det kanske inte är meningen att jag ska gräva ner mig i detta så jag släpper det.) Jag kände igen mig en hel del i småstadsmentaliteten och ryktesspridningen. Jag kände mindre igen mig i det norrländska och den totala uppslutningen till en sport.

Det finns många intressanta karaktärer. Jag fastnade mest för Mira, Mayas mamma som slits mellan karriär och familj och Benji, den duktiga hockeyspelaren som bär på en hemlighet. Historien rymmer många varma personer och personer som vågar gå mot strömmen. Det är en fint berättad historia, men precis som i Ove så är den ganska tillrättalagd. Det finns hopp och det finns bra personer mitt i allt elände. Slutet vittnar om en liknande fortsättning. Det är lite av feelgood trots det allvarliga temat och trots att den är så pass hemsk. Men det är Backman bra på och det är bra att han utnyttjat stilen, som verkar falla många i smaken, att skriva om ett allvarligare ämne.

Jag fångades av historien och kunde tillslut inte lägga boken ifrån mig och förutom grubblerier om Björnstads storlek så lämnade den mig med en känsla av att jag verkligen ser fram emot del två!

Läs mer: Adlibris, Bokus, Enligt O, Lottens bokblogg, Hyllan, Västmanländskan