Är jag för petig när jag vill ha mer realistiska romaner?

Jag läser på en strand på ön Bintan, Indonesien

Jag läser på en strand. Förmodligen en orealistisk deckare. Bintan, Indonesien februari 2010.

Jag har på senare tid börjat irritera mig på att saker och ting i många romaner är så orealistiska. Det handlar inte om science fiction eller magisk realism (vilket jag i och för sig inte är så förtjust i heller), utan mer känslor och handlingar och inte känns trovärdiga.

Det värsta jag vet är deckare som bygger på orealistiska mordfall. Det vanligaste i den genren är väl mobbingoffer som söker upp sina mobbare sisådär tjugo-trettio år senare och mördar dem. Andra exempel på osannolika motiv finns. Alla osannolika intriger bygger på att vi läsare inte alls är insatta i de vanligaste motiven för mord och så att säga inte kan vår GW. Det verkar trovärdigt, men för den som tänker efter är det inte det. Jag har på senare tid bråkat lite med en kvinna i kommentarsfältet för att hon tyckte att min min sågning av Lars Bill Lundholms bok Citymorden var oförskämd. Det som var oförskämt var att jag tyckte var att förövare och motiv var helt osannolika. Det kan såklart vara spännande ändå, men jag fixar det inte och det berättar jag i en recesion. Att det sker massa mord i exempelvis Ystad eller Fjällbacka man jag leva med, men inte att mobbare mördas 25 år efter att oförrätterna begåtts (OBS! Detta var inte fallet i ovan namngivna deckare).

Jag klarar inte heller av när författare tar genvägar för att få ihop storyn. En klassisk deckaringridiens är att mördaren inte är mördare för att offret dött en naturlig död. Om denna sak upptäcks flera år senare så måste frågan om obduktion lösas. Oavsett hur blir det inte trovärdig, en obduktion visar sådant. Har författaren ändå löst det på något sätt känner jag mig snuvad på konfekten.

Och så slutligen kärlekshistorier där par som precis som i många filmer inte pratar med varandra. Har gifta eller etablerade par precis bråkat allvarligt så är det väl inte så sannolikt att de inte pratar på flera dagar? Det känns som en nödlösning när sådan konflikt skrivs in i historien för att dra ut på tiden och det stör mig något oerhört.

Är det jag som läser för mycket böcker och är onödigt petig eller känner någon rentav igen sig?

4 kommentarer

1 ping

Gå direkt till kommentarformuläret

  1. Notice: get_user_by_email har upphört sedan version 3.3.0! Använd get_user_by('email') istället. in /customers/3/5/e/feministbiblioteket.se/httpd.www/wp-includes/functions.php on line 4435

    Nej, jag tycker inte att du är för petig. Det är ju delvis en fråga om tycke och smak, men kanske är det också så att för att sticka ut i deckargenren så blir det ibland orealistiska motiv till morden? För att det ger berättelsen något extra? Ett annat sätt att sticka ut är att göra själva morder spektakulärt. Det kan jag ha lite svårt för. Och det där med kärlekspar, är inte det allra mest tröttsamma när poliskollegor ska försöka få ihop det eller faktiskt får ihop det. Säkert hyfsat realistiskt, men jag orkar inte med fler såna.

    1. Notice: get_user_by_email har upphört sedan version 3.3.0! Använd get_user_by('email') istället. in /customers/3/5/e/feministbiblioteket.se/httpd.www/wp-includes/functions.php on line 4435

      Men jag skulle säga att deckare som skulle vara smartare, mer genomtänkta och ha ett överraskande realistiskt slut skulle sticka ut mer. Mobbningsoffer som förövare har vi ju sett ganska många. Det roliga var att jag publicerade inlägget strax före jag började titta på Morden i Midsomer och då var det just ett sådant fall.

      Poliskollegor som får ihop det kan vara intressant tycker jag, men det måste också vara bra gjort. Peter Robinsons poliser är exempel på tröttsamma försök till kärlekspar 🙂

  2. Notice: get_user_by_email har upphört sedan version 3.3.0! Använd get_user_by('email') istället. in /customers/3/5/e/feministbiblioteket.se/httpd.www/wp-includes/functions.php on line 4435

    Ja, mobbingsoffer som förövare är vi verkligen mer än klara med och jag hålla med dig om att en smart och realistisk deckare faktiskt skulle sticka ut. Men de där kärleksparen … Jag kan ibland känna att det är ett lite för lättköpt knep att låta romantiska känslor uppstå mellan en kvinnlig och manlig kollega (för det är ju typ aldrig tal om homosexuella par i denne genre). Man kan faktiskt jobba ihop med någon utan att bli förälskad (tack och lov!).

    1. Notice: get_user_by_email har upphört sedan version 3.3.0! Använd get_user_by('email') istället. in /customers/3/5/e/feministbiblioteket.se/httpd.www/wp-includes/functions.php on line 4435

      Lättköpt har du rätt i, men ibland kan jag vara svag för romantik. Men håller med man och kvinna ska definitivt kunna vara vänner!

  1. […] mycket research det måste ha krävts för att skriva den, Jag skrev för ett kort tag sedan om realistiska romaner och huruvida det är fullt realistiskt att en rom blev judinna är inte det viktiga här, utan att […]

Lämna ett svar

Your email address will not be published.

Time limit is exhausted. Please reload CAPTCHA.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.