#tbt: Feministbrud minns en mansplainare

Jo, jag har ju faktiskt träffat en mansplainare. En ung och kaxig sådan. Jag vet att jag har en bild på honom i något av mina album, men så hemsk ska jag inte vara. Men låt oss kalla honom Daniel, för det var så han hette.

Jag var 21 år och gick mitt andra år på universitetet. Jag läste Statsvetenskap A. Efter en tentafest hemma i mitt korridorskök fastnade Daniel för min kompis Frida och bjöd hem henne till sig. Där passade han på att förklara hur dyr och fin mat han hade lagat, men framförallt kunde han stolt presentera en vinflaska. Han och Frida var båda bara nitton så det var meningen att hon skulle bli oerhört impad. Hon som hade många som kunde köpa åt henne om hon ville tyckte inte det var så väldans big deal. Då gick han på hur dyr och fin flaska det var, men Frida, som visserligen såg mycket oskyldig ut, hade varit med förr och visste att en flaska Green Pearl kostade 38 kronor och smakade kattpiss.

Mitt första snack med Daniel skedde på ett café efter en föreläsning och där fick han chans att förklara fotboll för mig. Jag hade redan bekantat mig med de mycket trevliga killarna Mikael och Mikael (vi skulle följas åt ett helt år och ha mycket kul ihop och den ena av dem är nu gift med en barndomskompis till mig). Vi gillade alla fotboll. Daniel gillade också fotboll. När han förstod att jag också gjorde det blev han lite skeptisk och kände att han behövde förklara ett och annat. Han körde den mycket uppenbara och odiskreta stilen med att förhöra mig så att han skulle kunna se om jag verkligen var intresserad. Jag minns mitt första felaktiga svar och hans första nöjda flin. Han frågade vem som var Hollands bästa fotbollsspelare genom tiderna. Jag förstod att det fanns något jag borde veta som jag inte visste, men gjorde det bästa av situationen och svarade Marco van Basten. Ett bra svar skulle jag säga, även så här nästan 20 år senare. Daniel vände sig leende till en av Mikaelarna som tyckte det hela var mycket pinsamt och som svarade besvärat Johan Cruyff. Det var rätt svar. Kanske skulle jag svara det idag, men varken jag, Daniel eller Mikael kan ha så många minnen från honom. Vi måste ha läst oss till hans storhet (vilket jag har idag).

Jag är glad att jag inte tappade ansiktet, men det beror ju till stor del på att ingen av de andra i sällskapet gillade hans stil. Hade de varit av samma skrot och korn hade jag fått en riktigt jobbig förnedringsstund. Jag är lite arg på att 20-åriga Hanna inte sa till på skarpen, men så var jag inte så världsvan när jag var 20.

Bilden är inte från samma fest, men från ungefär samma tid.