Nu har jag äntligen läst ett nytt land! Singing away the hunger har undertiteln Stories of a life in Lesotho och handlar om Mpho ’M’atsepo Nthunya liv i Lesotho. Boken är spökskriven av hennes vän, amerikanskan K Limakatso Kendall. Kvinnorna möttes i Lesotho när Mpho ’M’atsepo inte fick ekonomin att gå ihop med en lön som städerska vid universitetet och Limakatso törstade efter att få höra historier om livet i Lesotho.
Mpho ’M’atsepo växer upp i Lesotho och hon får gå i skolan. Hon kommer från fattiga förhållanden, men den skola hon går på lär henne sju språk. Att hon kan tala och förstå sju språk är inget som någon tror när hon som fattig och änka försöker försörja sina barn och barnbarn genom att städa i andra människors hem. Mpho ’M’atsepo berättar med sin egen röst om det hårda livet; makens död, missfallen, morden på hennes tre söner och hela tiden hungern. Det är hjärtskärande och vackert på samma gång.
I all sin enkelhet var detta en fantastisk bok. Det står i förordet, som förövrigt är skrivet av den sydafrikanska medborgarrättskämpen Ellen Kuzwayo, att det är en unik bok. Den är unik därför att den ger en fattig kvinna en röst och den berättar hennes historier. Det handlar inte om landets historia eller om stora politiska skeenden, utan bara om henne och hennes liv. Det var fantastiskt att läsa. Jag grät när hon hade sorg för att hon aldrig tycktes bli mamma. Jag grät när hon miste sina (numer vuxna) barn. Jag skrattade med henne när hon fick människor att förvånas över hennes språkbegåvning.
Singing away the hunger var en fin bok och en bra representant för Lesotho. Jag är glad att K Limakatso Kendall träffade Mpho ’M’atsepo Nthunya och skrev ner hennes berättelser!
