Modell av M/S Estonia.
Det är så fascinerande, men när jag ser eller läser om någon katastrof, epidemi eller politisk härdsmälta, blir jag lätt besatt. Förra helgen började vi se den nya filmen om Estoniakatastrofen och jag har ägnat stor del av min fritid sedan dess att se filmer om överlevande och läsa om hur folk räddats. Eftersom min make kände en som omkom har vi diskuterat händelsen många gånger genom åren.
Det är inte det att jag söker efter konspirationsteorier, utan det som intresserar mig är människorna och hur de reagerat. Jag är också intresserad av hur omvärlden tog emot beskedet om katastrofen och hur nyheterna rapporterade. Det finns även ett intresse för tidsandan. Hur ofta sändes nyheter? Vilken typ av grafik användes? När i allmänhet fick folk reda på katastrofen? Hur såg det ut i Estland? Och så vidare.
Nu mynnade min besatt i att jag skrev en novell! Eller skriver, den är långtifrån klar än. Jag vet inte vad jag ska göra med den, men det kändes som att jag behövde skriva för att lite komma ur den här loopen. När jag blir besatt av sådana här saker kommer jag alltid in på konspirationsteorier vare sig jag vill eller inte. Och historien om de odöda esterna behövde jag inte, verkligen inte (googla inte för allt i världen!).
Nu googlar jag istället litteratur på området, men det mesta på just Estonia är någon form av konspirationsteorier så jag hoppas kunna lämna det här. Tidigare besattheter jag haft är DDR och Stasi, Baader-Meinhofligan, Pol Pots regim i Kambodja, Apartheid och aidsepidemin på 80-talet. Alla med varierande besatthetsgrad. Själva besattheten går över, men intresset brukar ligga latent till någon ny film eller bok dyker upp.
Om ni ändå har läst ända hit så kan jag passa på att fråga vad ni har för minnen kring dagen då Estonia förliste. När och hur fick ni reda på det? Minns ni om ni sett några nyhetsprogram? Och om någon sitter inne på info om hur set såg ut på andra sidan Östersjön är ni mer än välkomna att delge mig! Nu ska jag skriva klart novellen.
Livflotte efter Estoniakatastrofen.
2 kommentarer
Jag körde upp den morgonen. Min körkortskontrollant var från Hagfors (bodde i Värmland då) och de är ju inte direkt kända för sin pratsamhet. Men han sa: ”Det var hemskt det som hände.” Och jag svarade: ”Ja jättehemskt.”
Sedan sa han i princip inget mer, förutom att jag var godkänd.
Och jag tänkte att för en sådan, ”ordlös” person så var det ett väldigt känslosamt uttalande.
Författare
Men vilket minne! Ja, förmodligen var det oerhört känslosamt från hans sida.