Den här recensionen är publicerad i tidningen NU. Om du inte prenumererar kan du göra det här. Eftersom jag inte skrivit om de andra delarna i tidningen, recenserade jag hela serien. Här kan dun läsa de andra recensionerna av böckerna i serien.
Riad Sattouf har en fransk mamma och en syrisk pappa. Han är uppväxt i Syrien och några andra ställen i Mellanöstern, men när han blir tonåring får mamman nog och tar med sig barnen hem till Frankrike. I sex seriealbum har Riad Sattouf tecknat och berättat om sitt liv och den sjätte boken kom precis ut på svenska på Cobolt förlag. Hela bokserien omfattar åren 1978–2011.
Riad Sattouf är född 1978 och är därmed ett år yngre än mig, vilket gör att jag kan relatera mycket till den tid han växer upp i. Det är samma tid, men samtidigt har han en helt annan erfarenhet som bott de flesta av sina barndoms år i Mellanöstern.
De första tre böckerna är dråpliga och framkallar många skratt. Som barn var lille Riad blond, vilket han tecknas som genom hela serien (idag är han mörkhårig). Den blonda lilla killen början skolan i Syrien och får en ryggsäck av papp som förintas när det börjar regna. Hela tiden finns hans far vid hans sida och blir mer och mer religiös för varje år som går. Den västorienterade mannen som en gång träffade Riads mamma i Paris, försvinner allt längre bort.
I bok fyra har mamman och de numer tre barnen flyttat hem till Rennes i Bretagne. Pappan gör allt för att familjen ska återförenas i Syrien, men mamman har satt ner foten. I Bretagne finns en mormor, styvmorfar och en morfar som hjälper till ekonomiskt. Så en dag kommer pappan tillbaka och gör något som definitivt splittrar familjen för alltid.
Mot slutet försöker Riad hitta sig själv i en tid då hans mamma är deprimerad och där han ständigt hör sin pappas röst till allt han tar sig för. Pappan befinner sig i Syrien och Riad i Frankrike. Det är fortfarande roligt skrivet och Sattouf lockar fram många skratt, med i slutet av serien fastnar skrattet i halsen många gånger. Det ser rätt hopplöst ut, men vi vet ju att Riad en gång kommer att lyckas, då ju Framtidens arab har blivit en succé.
Om jag skrattade mig genom de första böckerna så grät jag mig igenom den sista. Riad Sattouf berör verkligen, både i ord och bild. Som feminist var jag också glad över att tonåriga Riad funderade mycket över patriarkatet och det förtryck som kvinnor lever i, såväl i Syrien som i Frankrike, om än på olika sätt.
I den sista boken får vi läsa om Riads väg till författare och när han väl funnit sin nisch kom Marjane Satrape ut med sin seriebok om sitt liv, Persepolis. Han fick då lite panik och ville inte framstå som en härmapa, så arbetet med Framtidens arab kom lite av sig. Jag som läst båda albumen kan se vissa likheter, men de har ändå sin helt egna unika särart som gör att båda förtjänas att läsas.
I genren seriealbum är Framtidens arab, vid sidan av Persepolis, det bästa jag har läst. Den har så mycket och framförallt balanseras allvar och humor på ett sätt som gör att det blir en allvarsam berättelse som man då och då skrattar åt.
