När jag läste portugisiska poeter i Lisbon poets, en bok jag köpte i Cascais i maj, så var det främst Florbela Espanca jag riktade in mig på. Såklart var jag också nyfiken på Fernando Pessoa, men överraskade mig mest gjorde Mário de Sá-Carneiro.
Anledningen till att jag fastnade för Mário de Sá-Carneiro var att hans dikter verkade ifrågasätta mansrollen. Sá-Carneiro var deprimerad under stora delen av sitt korta liv och han tog sitt liv när han var 25 år. Jag fastnade särskilt för dikten To be a woman. Den börjar:
I would like to be a woman so that I could stretch out
beside my friends on the bench seats in the cafés
I would like to be a woman so that I could put
ice powder on my face, in front of everybody, in our cafés.
Det låter ju lite mansgrisigt, men när jag läst om författaren så verkar han snarare varit en person som driver med samtiden. Han tillhörde modernismen och hade tillsammans med bland andra Fernando Pessoa en grupp av modernistiska lyriker, Geração de Orpheu (Orpheugenerationen). Han var grundare och gruppens aktiviteter sponsrades av Sá-Carneiros far, som inte var medveten om att det var dit pengarna gick. Med tanke på dessa åsikter ligger det närmare till hands att tro att han var ironisk i dikten, snarare än att man bör tolka honom bokstavligt. Dikten slutar:
I would like to be a woman to excite those who would look at me
I would like to be a woman so I could say no to myself…
Visserligen borde ju en man kunna hålla sig i skinnet så pass mycket att han inte stöter på kvinnor som inte är intresserade. Jag tycker ändå att detta tyder på en viss självinsikt som inte borde varit så vanligt på 1910-talet.
De andra dikterna i samlingen var mer depressiva och där lätt att ana att han var djupt deprimerad. Jag tyckte att Mário de Sá-Carneiro var en trevlig bekantskap och det var spännande att hitta dikten To be a woman.
Läs mer: Amazon (fast betydligt billigare att köpa i Portugal)
