Recension: Undset, Sigrid; Jenny; 1911

Sigrid Undsets Kristin Lavransdotter är ett imponerande verk. Jag såg lite fram emot Jenny, som är en tidigare bok av nobelpristagaren, när vi skulle läsa den i bokcirkeln Tretton nobelpristagare.

Jenny är en ung konstnär som bor i Rom. En dag träffar hon landsmannen Helge och blir förälskad. De återvänder till Norge, men där dör kärleken för Jennys del. Istället förälskar hon sig i Helges far, men efter ett tag tröttnar hon även på honom. Jenny får ett barn med Helges far, ett barn som inte överlever mer än ett par veckor. Jenny träffar sin vän Gunnar Heggen som så småningom också blir förälskad i henne, men det som kunde bli ett lyckligt slut blir istället för mycket sorg för Jenny för att hon ska orka bära det.

Jenny var visserligen modern för sin tid, men jag tyckte att boken var oerhört seg. Det högtravande språket och den distans som jag upplevde hos huvudpersonen gjorde att jag inte riktigt kände att jag brydde mig om hur det skulle gå. Det var dock en sekvens som berörde mig djupt och det var när barnet dog och jag levde mig in i Jennys stora sorg.

Bokens feministiska tema (som finns, trots att Undset själv varnade för likhetsfeminismen) att kvinnor ska kunna jobba och skaffa barn på egen hand tycker jag givetvis är fantastiskt, men boken slutar med ett klassiskt straff för den frigjorda kvinnan – att hon dör – och det gör att det blir lite platt fall för feminismen.

Läs mer: Adlibris, Bokus

Andra bloggar: Nobelprisprojektet