Etta på bollen (Oppenheim) är boken om fotbollslaget Öxabäcks uppgång och fall. Daniel Svensson och Florence Oppenheim berättar historien om de kvinnor som drog ihop klubbens första fotbollslag 1966 och hur laget senare skulle bli Sveriges främsta under en lång tid.
Det började i den lilla byn Öxabäck med att några av bygdens kvinnor inte bara ville spela fotboll mot ”gubblag” utan ville ha ett eget lag och en egen serie. De lyckades bra och fram växte det som skulle komma att bli damallsvenskan. Öxabäck vann serien och SM-titeln flera år under 70- och 80-talen och flera av de stora stjärnorna i landslaget kom från den klubben, såsom Annelie Andelén och Ebba Andersson. I början på 90-talet började fallet. Laget drabbades av en stor sorg 1990 då den lovande spelaren Camilla Larsson oturligt nog dog av ett fall från en bänk på träning. Sedan råkade två spelare ut för en trafikolycka och kunde inte komma tillbaka i spel. Bygden kunde inte heller längre erbjuda jobb till spelare utifrån så de flesta pendlade från Göteborg och Borås och blev hämtade med buss av klubben. Dessa resor plus de alltmer kostsamma bortamatcherna blev dödsstöten i ekonomin och när klubben åkte ur allsvenskan 1997 gick luften helt ur och spelare bytte klubb. Idag har Öxabäck bara en herrsektion.
Författarna har försökt att svara på två frågor; varför Öxabäck och varför gick det inte. Den första frågan är den svåraste att svara på men gemenskapen i byn och den fina sammanhållningen gjorde att de kunde fungera som ett lag. Många ställde upp, gick på matcher och skjutsade hit och dit. Det var sammanhållningen i klubben som senare gjorde att många storspelare sökte sig till klubben, däribland Lena Videkull. Varför det inte höll är lättare att svara på. Det är en mycket liten ort i Marks kommun (där Kinna är centralort och Skene är en annan större ort) i Västra Götaland i närheten av Borås. Textilindustrin fanns även i Öxabäck, men i takt med att den industrin flyttade utomlands försvann jobben från byn. Finns det inte några jobb att erbjuda är det svårt att få ihop ett lag. På den tiden erbjöds inga spelarlöner och många var därför tvungna att pendla för att kunna försörja sig. Sedan kom laget att bestå att fler och fler spelare utifrån och sammanhållningen blev inte det samma, inte heller intresset bland byns invånare.
Det var en fantastisk läsning om ett gäng kvinnor som gjort stor skillnad i svensk idrottshistoria. Författarna vill mena att de kanske till och med gjort mer för jämställdheten än stora filosofer som Simone de Beauvoir och Mary Wollstonecraft och även om vi inte ska överdriva så har de rätt i att kvinnorna verkligen utövat feminism i praktiken. Det är en sak att prata och komma med teorier (vilket såklart också är viktigt) och en annan att ta saken i egna händer och dra igång en fotbollsklubb och en serie för kvinnor.
Jag vet vad jag ska försöka göra nästa sommar – åka till Öxabäck och besöka museet över klubben som en av kvinnorna från de allra första laget driver.
