Leïla Slimani var någon jag läste om i Fredrik Segerfeldts bok Från Casablanca till orten och jag fastnade för De andras land. Boken är utgiven på svenska på Natur och Kultur och den kom ut 2022. Boken är en första i en tänkt trilogi. Bara en bok finns på svenska och om jag inte har fel, finns två på franska. Jag hittade boken på biblioteket tillsammans med andra böcker från samma bok.
Mathilde kommer från Alsace i Frankrike och träffar en vacker marockan som krigar i andra världskriget för Frankrike. De gifter sig och efter kriget beger sig Mathilde till Marocko för att leva med sin man. Livet där blir inte som hon tänkt sig. De bor i ett litet hus mitt ute i ingenstans och jorden som skulle göra dem rika är inte så brukbar som maken Amine trott. Barn kommer och Amines hetlevrade humör ger sig till känna. Mathilde längtar tillbaka till Frankrike, men finner sig.
Det andras land är inte någon munter historia. Det blir värre genom hela boken. Mathildes frihet begränsas och hon funderar till och med på ett tag på att stanna i Frankrike, dit hon rest för att begrava sina far. Det är kanske den mest känslosamma delen i hela boken, när den så förtvivlade kvinnan funderar över att lämna sina barn bakom sig. Parallellt får vi läsa om den lilla Aichas längtan efter sin mor som rest till Frankrike.
Det känns som att det inte finns mycket hopp kvar för Mathilde, förrän möjligen när hennes barn växt upp. Men med tanke på att Amine utvecklas åt det mer kontrollerande hållet genom hela boken, känns det hoppet rätt så lite. Det var en fantastisk roman på många sätt, men eländet bet sig kvar hos mig och jag känner nu att jag måste bada i feelgood för att väga upp.
Bokens handling är i det lilla i familjen, men den behandlar också en tidsperiod som är viktig i Marockos historia. Det är femtiotal och Marocko håller på att bryta sig fria från Frankrike, och vi kan ana att det börjar att bli oroligt. Marocko blev självständigt 1956 och jag antar att nästa bok ska handla om tiden efter det. Vad som händer med franska Mathilde då, är nog inte heller något upplyftande skulle jag tro.
