April av Angelika Klüssendorf är (Thorén och Lindskog) fortsättningen på succéromanen Flickan. Jag älskade Flickan och såg mycket fram emot fortsättningen. Flickan var uppvuxen i DDR i din dysfunktionell familj i ett dysfunktionellt land som inte kunde ge henne den trygghet hon behövde.
I April får vi träffa April som nu lever ensam och har flyttat från sin familj. Efter att hon totalkraschar får hon en tjänst på ett museum för att återanpassa sig. Hon trivs så bra att hon på den årliga kontrollen av hennes så kallade galenskap, spelar mer tokig än vad hon är för att få stanna. Sedan träffar hon Hans, blir kär och får barn. men livet är ändå inte bra. En dag får de utresetillstånd och flyttar till Västberlin för att starta ett nytt liv.
Det är en bok om en psykisk ganska trasig människa. Det märks tydligt i hennes relation med sitt barn som hon inte riktigt förmår att älska som hon tycker att hon bör. Jag tycker att det är en oerhört stark skildring, skrivet på ett ganska lätt språk. I den ganska enkla beskrivningen finns ett mörker som märks mellan raderna. Jag upplevde boken ganska tråkigt i början och läste i långsam takt. Men efter ett tag fastnade jag för lunket och ville verkligen veta vad som hände April. Jag tyckte inte att den riktigt nådde upp till samma klass som Flickan, men nära på.
Blir lite fundersam på baksidestexten: När April får möjlighet att lämna DDR känner hon först rädsla och osäkerhet, hon tvekar, men bestämmer sig ändå för att flytta till väst. Här ljusnar också berättelsen och såren i April börjar läka. Detta skulle jag säga är upplösningen i boken och passar sig inte så bra för en baksida. Lite synd, men kanske inget som förstörde läsningen.
Läs mer: Adlibris
