Recension: Kandre, Mare; Aliide, Aliide; 1991

Mare Kandres författarskap är verkligen säreget och jag älskade hennes bok Bübins unge. Aliide, Aliide är en nästan lika speciell bok om en flickas uppväxt.

Aliide växer upp i en familj med sina föräldrar och lillebror. Hon har till en början vänner men en dag vill de inte veta av henne. Hon har redan innan det börjat må dåligt och hon är nu helt ensam med sitt självhat. Det händer många märkliga saker i boken som att Aliide är nära att döda ett spädbarn och att hennes far säger att han älskar henne mest, men jag tyckte att det var svårt som läsare att förstå skillnaden mellan liknelser och verkliga händelser. Mycket i boken är symboler för Aliides psykiska lidande, i alla fall tolkar jag det så.

Jag tyckte inte lika mycket om den här boken som Bübins unge. Medan den var en ren symboliks bok om en flicka på väg in i vuxenvärlden var Aliide, Aliide en blandning och jag visste inte riktigt hur jag skulle tolka den. På ett sätt kändes mycket verkligt, som relationen till kompisarna och beskrivningen av lekarna de lekte. Samtidigt var mycket abstrakt, som ett långt kapitel om att hon ville svälja en pärla som hon tyckte symboliserade hennes eget mörker.

Sedan tillkom en hemsk känsla av att detta var en självbiografisk roman om Kandres egen uppväxt (namnet som är estnisk och att hennes mor kom från ett annat land, vilket stämmer med hennes eget liv). Mare Kandre hittades död i sitt hem 2005 och dödsorsaken ska ha varit överdos av läkemedel. Är Aliide, Aliide en roman med självbiografiska inslag är det möjligt att hon mådde dåligt i hela sitt liv och att hon aldrig fann någon väg ut ur sitt lidande. I vilket fall som helst förlorade Sverige en fantastisk författare när hon gick bort.

Trots att Aliide, Aliide inte föll mig riktigt i smaken så är jag inte färdig med Kandre än. Nu vill jag läsa Quinnan och Dr Dreuf.