Jag har redan förlåtit Ragnar Jónasson för slutet i den första boken i Hulda-trilogin och gått vidare med bok nummer två, Ön. Det är Modernista som gett ur bokserien på svenska. Efter att ha läst Ragnar Jónasson parallellt med Arnaldur Indriðason kan jag inte låta bli att se ett feministiskt mönster. Jag kommer att återkomma till det.
Vi går tillbaka till 1987 och den nya polisen Liður får ett fruktansvärt fall på sitt bord. En ung kvinna hittas död och hennes far är misstänkt för mordet. Fadern nekar dock till att ha gjort det, men tar sitt liv i häktet och ingen dom kan falla. Fallet ses som en fjäder i hatten för Liður och han avancerar inom polisen och får de jobb som Hulda egentligen skulle ha fått, om hon inte varit kvinna. 1997 hittas en kvinna död på en enslig ö och det är bara tre vänner till henne som befinner sig där. Vem av dem mördade henne? Vännerna befinner sig på ön för att hedra sin döda vän, som dog 10 år tidigare och där hennes far dömdes för mordet. Hulda kopplar ihop fallen och verkar kunna få revansch på sin ärkefiende Liður.
Det är enb mycket spännande och bra uppbyggd deckare. Det är kanske något förutsägbart angående Hulda och Liður, men å andra sidan låter Ragnar henne ofta misslyckas i förhållande med överordnade, så utgången är långt ifrån självklar. Jag tyckte också att skidhistorien med de fyra vännerna var intressant och blev som en liten Tio små *pojkar eller Och så var det bara en, som den numer heter.
Det jag hade oerhört svårt för, var mer en detalj, men en störande sådan. Ragnar Jónasson skriver flickan om den mördade. Hon är 20 år. 10 år senare är vännerna 30 och när Hulda förhör en av de överlevande, kallar både berättarrösten och de andra karaktärerna henne för flickan. Är detta något kulturellt eller använder författaren det lite förminskande uttrycket på kvinnor? Eftersom Ragnar är så feministisk i övrigt så irriterade jag mig väldigt på detta.
