Recension: Holst, Hanne-Vibeke; Knud den store; 2013

Jag hörde Hanne-Vibeke Holst presentera sin nya bok, Knud den store, på Bok- och biblioteksmässan i september. Där fick hon kritik för att hon övergivit det kvinnoperspektiv som tidigare präglat hennes författarskap för att i stället göra en bok med en man som huvudperson. Jag undrar lite om dessa kritiker verkligen har läst boken. Hanne-Vibeke Holst berättar nämligen också den här gången om kön – och förmågan att anpassa sig till de krav omvärlden ställer.

Titelpersonen i Knud den store är Hanne-Vibeke Holsts egen far, Knud Holst. Innan hon kunde skriva boken var hon tvungen att göra en omfattande research för att lära känna honom. Under hennes uppväxt fanns han sällan där och som vuxen hade hon aldrig särskilt bra kontakt med honom. När han dog 1995 var den före detta succéförfattaren utblottad, hemlös och svårt alkoholiserad.

Knud Holst växte upp i en fattig jordbruksfamilj på 30- och 40-talen. Tidigt var det uppenbart för alla i hans omgivning att han inte var lämpad för kroppsarbete. I stället siktade han redan i unga år på att bli författare. 1962 slog han som 26-åring igenom med diktsamlingen Dementi och han fick tillträde till de fina litterära klubbarna i Köpenhamn. Men trots framgång med kommande noveller och diktsamlingar blev han aldrig särskilt rik på sitt författarskap. Det hindrade honom inte från att köpa det finaste huset och den lyxigaste bilen. Hans hustru fick kämpa för att dra in pengar, först som lärare och senare som novellskribent i veckotidningar.

På 70-talet förändrades allt. Knud, som var modernist, fick allt svårare att ge ut sina alster. Så småningom gick han in i en depression som han medicinerade med alkohol. Han fick skrivkramp. Då var det i stället hans fru som slog igenom som författare och började dra in pengar. Han hade svårt att ta hennes framgång. Till slut begärde hon skilsmässa.

Knud verkade ha haft svårt att klara av maktskiften, oavsett om de inträffade i samhället eller i den egna familjen. Holst beskriver väl det känslomässiga kaos som måste ha funnits inom hennes far. Det är ett porträtt som varken är smickrande eller svartmålande och det måste krävas en enorm distans för att klara av att teckna ett sådant verk över en familjemedlem. Båda föräldrarna är i dag döda vilket jag tror var en förutsättning för att klara av att skriva.

Holst gör inte anspråk på att skriva en biografi, men boken är ändå uppbyggd som en sådan och inga namn är ändrade. Men trots den gedigna researchen kan hon givetvis inte veta hur hennes far resonerade och kände i alla situationer hon skrivit om.

Jag antar att det är därför hon kallar det en roman. Boken är mycket detaljerad i början under hans barndom och ungdomstid, medan åren efter hans skilsmässa fram till att han död klaras på betydligt färre sidor. Kanske var de sista åren för smärtsamma att skriva om. En annan intressant aspekt är att den första tiden förmodligen är Knuds egen historia eftersom hon förmodligen där bara har haft pappans egna anteckningar att gå på. Hans föräldrar och andra i hans omgivning finns inte längre.

Knud den store är en bok om en fallen mansroll. Oförmågan att anpassa sig till nya modernare tider ledde Knud rakt in i fördärvet. Hanne-Vibeke Holst gör ett fantastiskt bra porträtt av sin far. Han som önskade vara patriark i familjen, men inte fick vara det.

Läs mer: Adlibris, Bokus, Albert Bonniers förlag, GP, Sydsvenskan, Aftonbladet, Litteraturmagazinet, SR, Kulturkollo, Magasinet Neo