Recension: Haushofer, Marlen; Väggen; 1968

Jag tyckte aldrig att Marlen Haushofers roman Väggen verkade vara något för mig, men så blev jag övertalad av många personer vars bokomdöme jag verkligen litar på att läsa den. Det ångrar jag inte. Boken har getts ut i nyöversättning på Thorén och Lindskogs förlag och Rebecca Lindskog har översatt.

En kvinna följer med två vänner ut på landet till en jaktstuga i bergen och när hon vaknar upp dagen efter är de borta och hon hittar en genomskinlig vägg i skogen som hon inte kan ta sig förbi. Bakom väggen är alla djur och människor döda. Hon överlever genom att äta det naturen har att erbjuda samt de förråd som stugan har. Hon får snabbt ett par husdjur; en hund, katter och en ko. Hon tar väl hand om dem och de delar solidariskt på maten.

Innan jag läste boken kunde jag inte för mitt liv förstå hur en hel bok om en ensam kvinna bakom en genomskinlig vägg skulle vara intressant. Jag började läsa och tänkte att det var ju visserligen bra, men det måste ju hända något för att det ska hålla och för att jag ska orka med den. Det intressanta var att inget behövde hända för jag läste snabbt ut den ändå. Dessutom älskade jag den.

Jag kan inte gå in på hur den slutade, för då förstör jag för er andra. Det enda jag kan säga är att det berörde mig djupt och det satte verkligen igång de tankar som jag haft med mig under hela boken. Varför accepterade kvinnan väggen? Varför försökte hon inte att ta sig förbi genom att gräva under, skjuta på den eller komma över den? Varför undersökte hon inte HELA det inringade området? Fanns väggen på riktigt? Och framförallt, vem var det egentligen som råkat ut för en katastrof, hon eller resten av världen?

Väggen kommer definitivt hamna på min topp-fem-lista över årets bästa romaner.

Läs mer: Adlibris, Bokus