Recension: Coerr, Eleanor; Sadako och de tusen papperstranorna; 1977

Få barnböcker har påverkat mig så mycket som den otroligt sorgliga historien om Sadako, flickan som fick leukemi efter atombomben som föll över Hiroshima när hon bara var ett och ett halvt år.

I boken av Eleanor Coerr får vi följa henne genom sitt korta liv och det största fokuset ligger på tiden på sjukhuset där hon får höra legenden att den som viker 1000 papperstranor får sin högsta önskan uppfylld. Hon lär sig att vika tranor och sedan viker hon av allt papper hon kommer över. I boken står att hon hann vika 644 tranor och att hennes klasskamrater vek resten, efter hennes död. Detta ska vara en myt och hon hann i själva verket vika långt över 1000 tranor. Hon dog den 25 oktober 1955, tolv år gammal, med sin familj om kring sig.

Det var först nu, 25 år efter att jag läste boken, som jag fick vet att det inte var sant att hon inte hann vika 1000 tranor. Frågan är om den amerikanska författaren kände till detta. Mina fördomar säger att det är lite typiskt och amerikaniserat att ta bort den delen där barnet ställs inför faktum att 1000 tranor inte räckte för att hon skulle få leva, men jag kan såklart inte vara säker på att hon visste att det bara var en myt. Jag minns att jag tänkte då att jag hoppades att hon skulle hinna vika alla så att hon skulle bli frisk, men någonstans förstod jag ju att det inte skulle sluta så. Som elvaårig förstår man att legender inte botar cancer. Men den elvaåriga Hanna älskade boken och grät floder på slutet.