Recension: Alfvén, Inger; Dotter till en dotter; 1977

Då har jag läst ut den första e-boken på min nya Adlibris Letto. Dotter till en dotter av Inger Alfvén har jag velat läsa länge. Ebba Witt-Brattström pratade gott om den när vi diskuterade den feministiska litteraturkanonen och Maria Ehrenberg tar upp den i sin redogörelse för den feministiska litteraturen genom historien (Bland hondjävlar och bitterfittor). Jag skulle egentligen bara testläsa lite i boken eftersom jag lånat den som e-bok, men jag hade massa annat jag ville läsa innan. Jag fastnade faktiskt, trots att jag trodde att jag var ganska trött på det jag kallar sjuttiotalsrealism.

Eva-Marie är gift med Andro och de har ett fritt äktenskap. Det är en överenskommelse som Eva-Marie ångrar och som bara Andro utnyttjar. Han är i kulturbranschen och håller på att slå igenom och är aldrig hemma. Eva-Marie har ett jobb som kurator på sjukhuset och har under hela deras äktenskap försörjt Andro. De har fantastiskt sex men Eva-Marie känner mer och mer att hon bara gör sig fin för honom och väntar på att han ska komma hem. Eva-Maries syster Susanne lever i ett hemskt äktenskap med tre barn och vill frigöra sig, men förstår inte hur. Mamman har blivit lämnad av pappan, som var en riktig skitstövel, men har nu börjat leva och startar ett kollektiv. Det finns en mormor också som är mycket sluten. Den slutenheten har gått i arv. De har alla en tät kontakt med varandra, men de pratar inte om viktiga saker. De anförtror varandra ingenting.

Genom hela första halvan av boken satt jag bara och undrade när Eva-Marie skulle inse att Andro var en skit och lämna honom. Det var ditåt jag trodde att boken var på väg. Men det visar sig att Inget Alfvén gör det lite mer komplicerat än så. Hon försvarar inte Andros beteende, men problematiserar det. Det handlar också om tigande och hur mycket det faktiskt påverkar ett förhållande om den andra inte talar om vad hen är missnöjd med. Det viktigaste budskapet i boken är det som titeln antyder, att vissa beteenden går i arv. Det är de yngsta i kedjan som måste bryta sig loss, ta tag i sina liv och leva för sig själva och inte för sina män.

Det är en stor portion sjuttiotalsrealism, men det är ändå något mer glatt och hoppfullt över den än i t ex Gerda Anttis Jag reder mig nog. Det feministiska budskapet är lika tydligt och jag tycker att Dotter till en dotter skulle ha platsat i den feministiska kanonen. Den är mycket välskriven och tänkvärd och jag blev påmind av att jag gillar Inger Alfvén som författare. Det var nu mycket länge sedan jag läste något av henne sist, men det kommer förhoppningsvis inte dröja så länge innan jag läser något av henne igen.