Berömda och glömda idrottskvinnor: Trudy McCaffery

Trudy McCaffery

Trudy McCaffery från filmen Copa 71 på SVT play.

Serien med fotbollskvinnor från det andra inofficiella världsmästerskapet för damer, Copa 71, fortsätter. Trudy McCaffery var kvinnan som visas i filmen få frågan om hon är en tomboy. Intervjuaren frågar vom hon vet att hon kallas så och hon säger ja. Och på frågan om vad hon tycker, säger hon att hon inte bryr sig. Det ser verkligen inte ut som om hon bryr sig ett dugg.

Trudy McCaffery

Trudy McCaffery från filmen Copa 71 på SVT play.

Trudy McCaffery hade spelat fotboll sedan hon var liten, men aldrig organiserat, eftersom klubbar som tog in kvinnor riskerade att bli bannlysta av det engelska fotbollsförbundet FA. När hennes pojkvän i tonåringen ville köpa en ring till henne, bad hon istället om ett par fotbollsskor. ”Det var de bästa skorna jag någonsin haft”, har hon berättat för BBC.

Trudy McCaffery var 16 år när hon var med i Mexiko och minns att det var ohyggligt varmt. Den första matchen spelades mot Mexiko, vilket jag redan berättat om ur mexikanska Siliva Zaragozas synvinkel. Trudy McCaffery minns att drömmen om succé i VM krossades efter matchen då den varit oerhört tuff för engelskorna. Resultatet, berättade hon för the Sun, blev 4 till Mexiko och 1 brutet ben, 1 bruten fot, 3 ansträngda ligament, 1 broskskada, 1 svårt blåslagen axel och diverse andra blåmärken, skärsår och stötar till England.

Träningen under tiden i Mexiko var mycket svår, berättar Trudy McCaffery i filmen. Hon säger att både hettan och den höga höjden gjorde det enormt ansträngande. Hon berättar också att när de förlorade matchen mot Mexiko och spelet i VM var över, var de helt förkrossade och de flesta spelarna grät.

Även om England inte skulle vinna en enda match i VM, vann de mexikanernas hjärtan. Spelarna reste runt i landet och skrev autografer, invigde saker och överallt möttes de av jubel och värme. De fick till och med en skylt som ett fann skrivit ”England, ni förlorade matchen, men vann Mexikos hjärta.”.

Engelska laget i Copa 71 efter hemkomst till England

Embed from Getty Images

I samband med filmvisning av Copa 71 på London Film Festival 2023. Trudy McCaffery är nummer tre från vänster.

Recension: Harnesk, Tina; Mödramärg; 2024

MödramärgIdag konfererar jag om boken Mödramärg av Tina Harnesk på Kulturkollo. Tina Harnesk vann priset för årets bok på förra årets bokmässa med boken Folk som står i snö. Mödramärg är också nominerad till årets bok. Jag lyssnade på boken på Storytel, uppläst av Patricia Fjällgren. Mödramärg är utgiven på Bokfabriken.

Majalis kommer tillbaka till sin hemby efter flera år i Dublin. Hon bär på ett barn och barnets far har lämnat henne för en annan. Majalis mamma är död och även om de var osams och Majalis hade brutit kontakten, saknar hon sin mamma. Hon får kontakt med sina grannar Stigga, som hon tror att hennes mamma hade ett förhållande med, och Torsten, en nyinflyttad skåning. Så småningom börjar en ny historia om hennes mamma och det förflutna klarna för Majalis.

Samtidigt får vi läsa om Nienna som lever på 1600-talet på samma plats och försöker stoppa exploateringen av Sápmi. Den exploatering kommer också att vävas in i nutidshistorien om Majalis.

Mödramärg verkade först vara en bok om moderskap, men ju längre in i boken jag kom, desto mer kändes det som att huvudbudskapet handlade om exploatering och bevarande av naturen. Jag fastnade för att läsa om Majalis liv i Dublin och ville veta mer av vad som hänt där och vad som gjorde att hon återvände till Norrland. När fokuset skiftade så släpptes den delen helt, vilket irriterade mig.

Kanske eventuella spoilers här, men jag ska försöka förklara varför jag inte tyckte så mycket om boken. När en bok bygger på ett missförstånd, eller att huvudpersonen inte har hela bilden, så måste det vara en realistisk förklaring i slutändan. Majalis mamma älskade henne och ville in i döden försonas med sin dotter. I centrum för hemligheten som mamman bar på står Majalis far, som Majalis hade ett mycket fint förhållande till. Han är död sedan länge och det är orsaken till hans död som gör att Majalis bryter med sin mamma. Mamman vill skydda sin dotter och låta henne bevara ett fint minne av sin far, men det är ändå helt obegripligt att hon inte någon gång försökte förklara åtminstone en del av den sanning som Majalis kommer att förstå efter hennes död.

Jag irriterade mig på utvecklingen ovan, men också att boken blev mer och mer en politisk pamflett. Det var inte så snyggt gjort, som det skulle kunna varit. Man kan väva in politik i romaner, men det får inte vara så övertydligt. Mödramärg var verkligen ingen dålig bok och Tina Harnesk skriver med ett bra driv, men den föll helt enkelt inte mig i smaken.

Bokmässan 2024: Mitt (preliminära) schema

Bokmässan

Det är inte ett fullmatat bokmässeprogram med massa spännande författare från hela världen, det är det inte. Men det finns såklart intressanta saker att se och lyssna på. Joyce Carol Oates kommer till mässan för att motta ett pris, men som deltagare med pressackreditering förväntar jag mig inte att få plats, även om de slagit ihop de gigantiska salarna K1 och K2 till en.

Sofi Oksanen är min stora författaridol och hon har ett par programpunkter där jag försöker gå på ett par. För mig är också  Ludmila Engquist intressant. Det är väl den stora ”riktiga” kändisen som jag kommer att försöka se. Jag har skrivit om henne här på bloggen och hela hennes fall fascinerar mig. Det återstår att se om jag kommer att tro på hennes förklaringar efter att ha läst boken.

Nu åker jag för jobbets räkning så jag spanar även på programpunkter som skulle kunna vara intressanta att läsa eller reflektera om för NU:s läsare, men för min egen skull listar jag här hela mitt preliminära mäss-schema. Redan nu vet jag med säkerhet att det kommer att spricka för att flera programpunkter ligger samtidigt. Prioriteringar får jag göra sen. Schemat kan komma att uppdateras.

Torsdag

12:00-13:00
Banned Books Week Sverige
D01:04

12:15-12:30
Signering Narine Abgarjan
B04:21

13:00-13:45
Emigrationens erfarenheter med Brenda Navarro
F5

14:30-15:30
Varför är det viktigt att hela Sverige läser?
G3

15:00-15:45
Palmemordet som subkultur
H1

16:00-16:20
Reportrar utan gränsers pressfrihetspris 2024
Globala Torgets scen

16:30-16:45
Signering med Brenda Navarro
B04:21

Fredag

11:00-11:30
En tid för krig
B08:42

11:00-11:45
Baek Heena
F4

11:00-11:45
Italiens nya litterära röster
R14

11:00-11:45
Har vi blivit Ungern än?
G4

12:00-12:45
Ukraina – hur kan kriget få ett slut?
F2

13:00-13:25
Årets skolbibliotek 2024
Lärarscenen

13:00-13:45
Sofi Oksanen
G4

15:30-16:20
Årets bok 2024
Hantverksscenen

15:30-15:50
Att möta den ryska tystnaden
Yttrandefrihetsscenen

15:30-15:55
Skrivarglädje!
Skrivascenen

16:00-16:20
I samma flod med Sofi Oksanen
Se människan

16:00-17:15
No Such Thing as a Fish
G3

Lördag

10:00-10:45
Michail Zygar, rysk journalist
F1

10:00-10:45
Vad vill terroristerna?
G4

11:00-11:45
Ryssland, kriget och sanningen
G4

11:00-11:45
SAOB – en historisk ordbok för framtiden
J1

11:00-12:30
Joyce Carol Oates får Sjöjungfrun 2024
K

12:00-12:20
Hotet från Ryssland. Hur gör man ljudbok av brinnande aktuella ämnen?
Ljudboksscenen

12:00-12:45
Maria Stepanova
R2

13:00-13:54
Att överskrida heteronormativitet genom litteratur
R14

13:00-13:45
Sveriges viktigaste böcker
G4

14:25-14:45
Ludmila Engquist
B02:02

15:00-15:45
Med Kafka som vägvisare
F2

16:30-16:55
Goran Vojnovic
Litteraturscenen

16:30-17:00
Language heritage and homeland med Tomasz Jedrowski
C02:01

17:10-17:30
Lina Nordquist
B02:02

Berömda och glömda idrottskvinnor: Susanne Augustesen

Susanne Augustesen

I min miniserie om fotbollsspelarna i Copa 71, det bortglömda VM:et för damer, har turen kommit till Danmark. Susanne Augustesen är inte med i filmen. Det är däremot henens lagkamrater Ann Stengard och Birte Kjems. Jag väljer ändå att skriva om Susanne eftersom hon var lagets stora stjärna. Danmark vann hela turneringen och i finalen mot Mexiko gjorde Susanne Augustesen hattrick.

Susanne Augustesen, kallad Susy, föddes 1956 i Holbæk på Jylland. Hon var således 15 år när hon spelade i Copa 71 i Mexiko. Efter världsmästerskapet tog det danska fotbollförbundet över landslagsrekryteringen för damer och Susanne Augustesen blev aldrig mer aktuell för spel. Detta trots att hon blev proffs i Italien, där hon spelade i 20 år. Hon vann skytteligan åtta gånger.

Idag har Susanne Augustesen inget med fotboll att göra längre och hon bor i Köpenhamn. 2017 blev hon invald i den danska fotbollens hall of fame. Lagkamraterna Ann Stengard och Birte Kjems talade väl om henne i filmen och de kunde också berätta om det antiklimax som väntade dem när de kom hem. De blev inte väl mottagna och deras VM guld både från 70 och 71 ledde inte till någon förbättring för damfotbollsspelare i Danmark. I alla fall inte då.

Susanne Augustesen fick lyfta bucklan efter vinsten i VM och hennes lagkamrater beskrev den som en glob med en ängel utan huvud på. Den som tittar noga ser att det är Nike från Samothake.

Danmarks vinst i Copa 71 från SVT play

Danmarks vinst i Copa 71 från SVT play.

Embed from Getty Images

Bild av det danska laget före avfärd till Mexiko.

EU-läsning 2.0: En nyuppstart

Europaparlamentet

Av MICHEL BOUCQUILLON – Eget arbete, CC BY-SA 4.0.

Det var en gång en utmaning om att läsa en bok från varje kandidatland till EU. Jag läste några böcker och fastnade sedan i jordens tegelsten. Jag som aldrig läser tegelstenar! Men boken är så fantastisk bra så det blir riktigt roligt det här. För att göra en liten nyuppstart kommer här en sammanfattning av vad jag läst hittills och vad som är på gång.

Status september EU-läsning 2.0

Albanien: Har börjat läsa Ten conversations with Albanians av Albana Shala. Intressanta reflektioner från Albanien. 
x Bosnien och Hercegovina
: Läst Catch the rabbit av Lana Bastasic. Mycket bra och intressant bok av en bosnienserb som beskriver motsättningarna mellan olika folkgrupper i landet.
Georgien: Läser tegelstenen Det åttonde livet av Nino Haratischwili. Fantastisk bok!
Kosovo: Har inte fått kandidatstatus än, men slänger med landet ändå. Jag måste få tummen ur att läsa Min katt Jugoslavien av Patjm Statovci, Kosovofödd finsk författare.
Moldavien: Har köpt The good life elsewhere av Vladimir Lorchenkov till Kindle-appen.
x Montenegro: Läst diktboken Rand: Brid av Ilija Đurović och den var intressant. Författaren är samtida och skriver om moderna tilldragelser i hemlandet.
Nordmakedonien: Har köpt A spare life av Lidija Dimkovska, som är tjock och på engelska, då där är det kanske mest motstånd. Har dock träffat författaren och är taggad.
x Serbien: Har Ett överlagt mord av Slobodan Selenic, som var en lite knepig deckare. Tyckte bitvis om den.
Turkiet: Här har jag inte bestämt mig än, men The architect’s apprentice av Elif Shafak eller Den svarta boken av Orhan Pamuk är kandidater. Båda böckerna står i bokhyllan.
Ukraina: Jag har egentligen redan läst Ukraina, men vill ändå läsa Grå bin av Andrej Kurkov.

10 länder, fem och två påbörjade kvar.

Recension: Kvarnström-Jones, Ruth; De fenomenala fruntimren på Grand Hôtel; 2023

De fenomenala kvinnorna på Grand HotelJag letade efter en feelgoodroman och lyssna på och hittade De fenomenala fruntimren på Grand Hôtel av Ruth Kvarnström-Jones. Boken bygger delvis på historiska personer, bland annat chefen för hotellet, Wilhelmina Skogh som funnits på riktigt och genomfört de förändringar som nämns i boken. Boken utspelar sig i början av 1900-talet fram till 1909. De fenomenala fruntimren på Grand Hôtel är utgiven på Printz.

Wilhelmina Skogh tar över det anrika Grand Hôtel för att få ekonomi i hotellet. Hon vill göra massa utbyggnader, men hotellets ekonomi är körd i botten. Samtidigt lämnar Ottilia Dalarna för att få jobb på hotellet. Där får vi möta andra unga kvinnor som jobbar. Det finns män också, som motsätter sig kvinnornas arbete och får på pisken. Det är otroligt mycket som händer, många personer att lära känna och engagera sig i och många säckar som ska knytas igen.

Boken är en mysig feelgood som jag sträcklyssnar på. Det som är mindre bra är att allt ordnar sig på studs. Nästan allt i alla fall. Det händer något hemskt för att en kort stund senare vara löst. Sedan känns Wilhelmina Skogh nästan på tok för god. Jag vet att boken bygger på hennes memoarer, men boken utspelar sig ändå i början på 1900-talet och hade kvinnor i framstående position då verkligen möjlighet att vara feminister ut i fingerspetsarna med dagens mått mätt?

Boken är en del av en tänkt serie och i oktober kommer bok nummer två som utspelar sig på NK. Det är en person i boken som slutar på Grand Hôtel och börjar på NK, så vi får följa dem närmast henne lite mer. Ottilias lilla syster, som i början av Grand Hôtel-boken är en liten flicka, kommer också att vara med som nybliven vuxen.

Berömda och glömda idrottskvinnor: Silvia Zaragoza

Silvia Zaragoza i SVT play

Silvia Zaragoza i SVT play.

Jag har en miniserie om kvinnliga fotbollsspelare som spelade VM i Mexiko 1971 och som med tiden glömdes bort. Jag tycker att de förtjänar mer tid i ramljuset. Idag är det dags för Silvia Zaragoza från Mexiko som var en av dem som deltog i filmen Copa 71. Hon växte upp i Mexiko City.

I filmen berättar Silvia Zaragoza att hon inte fick spela fotboll för sin pappa. Hon levde i ett strängt konservativt hem där pappan snåg att en kvinnas plats var i hemmet. Men hon smet ut via grannens tak för att spela. Om pappan kom på henne, slog han henne. Hon trodde, som så många andra i hennes lag, att hon var den enda tjejen i världen som gillade fotboll (källa).

Om matchen mot England berättade Silvia Zaragoza att engelskorna var så stora och att hon aldrig trodde att de skulle vinna över dem. Dessutom spelade engelskorna mycket i luften, medan de spelade på marken. Engelskorna i filmen sa istället att mexikanskorna var enormt fysiska och tryckte på alla skador de fick. Mexiko vann i vilket fall matchen med 4-0.

Jag har tidigare skrivit om Elena Schiavo, som ni ser nämns i skärmdumpen ovan. Båda två var inblandade i det slagsmål som utbröt i slutet av semifinalen mellan Italien och Mexiko. Finalen spelades mellan Danmark och Mexiko och även danskorna vittnar om mexikanskornas korta längd. Trots att Silvia Zaragoza spelade bra i matchen räckte det inte till mer än ett silver för henne och hennes lag. Hon sa i filmen att när hon hörde publikens jubel efter matchen insåg hon att hon trots förlusten nått sina drömmars mål.

Efter VM på hemmaplan, som varit en enorm succé, bröt Fifa in och ville styra upp. Kvinnorna som varit med och skrivit historia lämnades åt sitt öde igen. De arenorna de spelat på i VM stängdes för dem. Om detta har Silvia Zaragozas lagkamrat Elvira Aracén mycket åsikter om i filmen Copa 71. Mer om henne och det i ett senare inlägg.

Kulturkollo: Just nu i september 2024

Just nu

Då är det dags för september och en lägesuppdatering a la Kulturkollo. Jag läser betydligt mindre nu. Eller nej, snarare färre böcker, på grund av en tegelsten. Det brukar hindra mig, men nu är jag så inne i den att den lär förfölja mig länge. Slalomläser knappt (om jag inte lyssnar). Men en sak som jag tänkt på är att jag borde ta tag i utmaningen att läsa en bok från varje kandidatland i EU. Den var rolig och tegelstenen jag håller på med är ju georgisk.

Just nu läser jag Det åttonde livet av Nino Haratschwili. Jag borde också läsa klart Tidstillflykt av Georgi Gospodinov. Det är en recensionsbok och absolut ingen dålig bok. Jag är bara mer intresserad av att läsa min georgiska tegelsten.

Just nu lyssnar jag på Mödramärg av Tina Harnesk. Först tänkte jag, nej jag orkar inte detta. Men så efter en halvtimmas lyssning är jag fast. Det blir nog bra.

Just nu tittar jag på Badhotellet! Äntligen är badhotellet ute med säsong 10 i Sverige. Jag tittar på ett avsnitt i veckan som på den gamla goda tiden.

Just nu njuter jag av att det fortfarande är varmt.

Just nu längtar jag efter en inbokad resa till min favoritstad Tallinn i oktober. Och bokmässan såklart.

Recension: Lloyd Banwo, Ayanna; När vi var fåglar; 2022

När vi var fåglarI bokcirkeln Läsa jorden runt läste vi senast När vi var fåglar av Ayanna Lloyd Banwo från Trinidad och Tobago. Förra veckan pratade vi om den över zoom. Här kommer min text om boken som jag varvar med lite reflektioner från samtalet. Boken är utgiven på Albert Bonniers förlag.

Darwin lämnar sin mamma för att arbeta på en kyrkogård. Han vill få in pengar till familjen så att mamman ska ha råd med mediciner. Hon är dock emot hans nya jobb eftersom de är rasta och det går emot deras religion att jobba med döda. Darwin behöver dock frigöra sig och åker till storstaden, såsom hans far en gång gjort. Fadern kom aldrig tillbaka, något som Darwin tänker sig att göra.

På kyrkogården träffar Darwin Yejide och förälskar sig i henne. Hon har ett ansträngt förhållande till sin mamma och ett oklart förhållande till något hon kallar syster. Medan förälskelsen spirar, dras Darwin in i skumraskaffärer som pågår på kyrkogården efter mörkrets inbrott. Och hela tiden händer det övernaturliga saker.

Jag tyckte inte riktigt om den här boken, till skillnad från flera av de andra i bokcirkeln. Magisk realism är inte riktigt min grej och jag börjar skumma sådana delar. Själva historien var inte så spännande heller, fastän den hade bra ingredienser. De andra i cirkeln tyckte boken var småmysig och läste glatt vidare. Jag fick kämpa, även om jag kan hålla med om viss mysighet. Man ska ju aldrig avslöja slut i böcker, men jag kan säga att en i övrigt ganska tråkig bok, avslutades med en mycket vackert slut.

Berömda och glömda idrottskvinnor: Anna-Carin Ahlquist

Anna-Carin Ahlquist

Anna-Carin Ahlqvist 2013. Av Frankie Fouganthin – Eget arbete, CC BY-SA 3.0.

Paralympics pågår och förra veckan skrev jag om den brittiska superstjärnan Tanni Grey-Thompson. Idag tänkte jag presentera en stor svensk paralympier, bordtennisspelaren Anna-Carin Ahlquist. I Paralympics i London som hon tog ett guld och ett silver, men hon har fler framgångar i både VM och EM. I Paralympics har hon tagit ytterligare ett silver och ett brons.

Anna-Carin Ahlquist har MS och använder rullstol. Hon tävlar i bordtennis singel och bordtennis lag. I sin paralympiska klass var hon rankad etta i världen mellan 2012 och 2018. Enligt parasportens klassificering är lägst nummer de som har svårast handikapp. För att kunna tävla i paralympics behöver ens handikapp kunna klassificeras. Vem som helst kan dock träna parasport. Anna-Carin Ahlquist tävlar i klass tre i singel och klass 4-5 i lag.

Både Sverige och internationellt har Anna-Carin Ahlquist uppmärksammats för sina insatser. Efter OS-guldet i London 2012 nominerades hon till Svenska Dagbladets Bragdmedalj, Jerringpriset och årets kvinnliga idrottare på Idrottsgalan. Hon har fått internationella bordtennisförbundets pris för sina insatser som kvinnlig paraidrottare, Para Female Star Award 2014.

Ni som följer paralympics kan höra henne kommentera bordtennis.