Det är ibland en nackdel att ha läst över 250 feministiska böcker och i fallet med Den feminina mystiken var det ibland så att jag tyckte att jag läst det förut. Det har jag definitivt gjort, men det fråntar ju inte boken dess viktighet och styrka. Det var en revolutionerande bok när den kom och var en av de första i sitt slag. Det var ett startskott för den andra feministiska vågen i USA.
Boken ifrågasätter hemmafruidealet. Friedan beskriver hur det gick till är kvinnorna gick från fina universitetsutbildningar (som var en frukt av den första vågens feminism) och arbete under andra världskriget, till att gå hem och serva man och föda barn. Hon berättar om hur media, företag och hela samhället önskade att kvinnor skulle arbeta endast i hemmen. Men där idyllen skulle vara som vackrast är också kvinnorna som mest deprimerade. De drabbades av sjukdomen utan namn och trots lugnande tabletter blev de bara sjukare och sjukare. Ingen psykiatriker kunde råda bot trots att råden inte sinar. ”Var mer med dina barn”, ”baka ditt eget bröd”, ”köp nya kläder”, men det hjälpte ändå inte. De kvinnor som Friedan talade med saknade att ha ett arbete eller i alla fall att ha en dröm om att vara något annat än mor och maka.
Friedan skriver övertygande om hur hemmafrulivet har förstört kvinnorna, men också barnen. Kvinnorna blev sexmissbrukare, överbeskyddande curlingföräldrar eller allmänt passiviserade. Allt för att de inte kände någon stimulans i vardagen. Dessutom blev döttrarna till dessa kvinnor än mer illusionslösa eftersom de saknade kvinnliga förebilder. Boken är så skämmande att man häpnar och då är man tacksam över att det snart är 50 år sedan den skrevs. Man får verkligen mer förståelse för hur det ser ut i USA idag och vilken kamp feministerna där har haft för att bygga upp ett nytt samhälle där kvinnor har samma rättigheter och möjligheter som män. Det är fullt förståeligt att denna bok fortfarande ses om en stor feministisk klassiker. Med andra ord: Den måste läsas!
Alfahannen är Wennstams tredje roman och jag ha tidigare läst 
I Vi som hade alla rätt försöker Kristina Thulin och Jenny Östergren göra karikatyr av medievärlden. Cissi är den misslyckade TV-journalisten och Minna är fotografen som alltid ställer upp. De två kommer tillsammans att göra ett reportage, som – om det lyckas – kan fälla regeringen. Trots att författarna har skrivit bra feministiska handböcker och debattböcker var deras romandebut inte så lyckad. Jag fick ingen känsla för huvudpersonerna och önskade dem aldrig lycka och välgång. Allt slutade i ett enda stort jaha, det var det. Boken var inte jättedålig, men mina förväntningar var höga, och den levde inte på långa vägar upp till dem.
Ibland är det inte själva temat som gör en bok feministisk. I att vara kvinna är det miljön. Det är en klassisk deckargåta från en av våra mest kända deckarförfattare och miljön är en kvinnosakskonferens där yrkeskvinnor från hela Sverige träffas. En kivnna blir mördad och någon annan på konferensen är skyldig. En deltagare, operasångerskan Camilla, har en pojkvän som är polis och han tillkallas för att lösa fallet. Det är en rolig deckare i det gamla klassiska slaget och jag småmös mig igenom hela boken. Slutet är fantastiskt då Camilla och Christer (polisen) försöker att prata om sitt förhållande som inte fungerar så bra eftersom Camilla ofta är i USA och sjunger och Christer ofta löser mordgåtor. Camilla säger till Christer: ”Tror du att det är för sent att byta yrke och omskola sig?”. Han blir såklart glad åt att hon funderar på att sluta som operasångerska och kanske gifta sig med honom. Slutrepliken är dräpande: ”Mig? Vem har talat om mig? Jag tänkte att kanske du…”
