På en strand i Sihanoukville – kapitel 15

Djungel i Cameron Highlands, Malaysia.

En kompis som gör serier sa att i början är det roligt att skriva (rita), men sen blir det bara produktion. Jag är lite i produktionsträsket nu, men jag jag ser ljuset i tunneln. Nu är kapitlet 16 redan påbörjat. Men här kommer kapitel 15 i min följetong På en strand i Sihanoukville. Resumé: Nina och Calle har kommit till Cameron Highlands i Malaysia och de har varit rejält osams, men lyckats enas om en ekonomisk modell som ska göra det möjligt för dem att resa tillsammans med mindre konflikter. 

Nina vaknade naken i sängen och blev genast påmind om gårdagen. Hon och Calle tog tidig kväll på hotellet och hon kände sig oerhört sugen på makeup-sex. Calle verkade dock inte vara på samma humör, men när han la sig i sägnen i bara kalsonger för att kolla på datorn och dricka öl, tänkte hon att det faktiskt inte behövde vara han som alltid tog initiativet. Morgonen efter kunde hon konstatera att det var det bästa hon gjort på länge. De var alltid lite generade inför varandra morgonen efter att de hade haft sex, vilket var nästan varje morgon, och det gjorde Nina lite mer pirrig för varje gång.

De gav sig ut på tur i djungeln för att se stora jätteblommor. Det blev inte riktigt som de tänkt sig då resekamraterna inte var blandade amerikanska ungdomar, som i Vietnam, utan mer, tja, blandad. De var nio personer varav en saudiarabisk familj där kvinnan bar traditionell niqab, mannen tämligen västerländskt klädd i jeans och sneakers och ett litet barn. Förutom den saudiarabiska familjen var där också en polsk familj med två tonårsbarn. Saudiaraberna kunde av naturliga skäl inte göra allt som de borde kunnat göra (de hade ju ett litet barn) och de hade dessutom bokat en eftermiddagstur till teplantager. Nina och Calle började genast utväxla blickar med de polska föräldrarna och när de påtalade för guiden att de blivit utlovade en heldagstur, lovade han att kompensera dem.

Både Nina och Calle var oerhört tagna av den underbara djungeln. Att de bara fick se en enda rafflesia-blomma gjorde inte så mycket. Allt kändes som en lång vandring i Ronja Rövardotters skog. Tyvärr var det dimma på förmiddagen så några utsiktsmoment på utflykten blev inte så lyckade som de kunde blivit. När det väl börjat klarna upp och de var dags för en lång tur in i en skog, tog äventyret slut för den saudiarabiska familjen. Utflykten krävde lite för många handtag av den manliga guiden och de såg sig tvingade att hoppa över vandringen. De kvarvarande fick se sin jätteblomma och efter det kördes de runt till andra ställen, en by där de förväntades fota sig med lokalbefolkningen och ett vattenfall fullt med skärp, bland annat. Sedan var det bråttom att köra tillbaka familjen från Riyadh till hotellet. Guiden körde Nina, Calle och den polska familjen till ett fint område där de kunde vandra själva.

De lät polackerna gå i förväg och valde att själva ta det lugnare och njuta av omgivningarna. Calle tog Ninas hand och de gick så. Luften var sval, men samtidigt kvalmig. Nina var klädd i ett linne och en kofta och både svettades och kunde inte ta av sig koftan om hon inte ville frysa. Luften var fuktig. När de kom fram till en utsiktsplats för ett vackert vattenfall utan skräp ville Calle ta en bild av dem båda. Polackerna var där och Calle bad mamman ta en bild. Han la armen om Ninas axlar och de log båda mot kameran. Calle la ut på Facebook och taggade Nina. Varje gång Nina såg bilden blev hon alldeles varm i hjärtat.

Dagen efter såg de teplantager. Även här fick de se en massa de inte önskade, men idag var de coolare och tog det med ro. Att dricka en jordgubbsmilskhake på en jordgubbsplantage var ändå inte helt fy skam. Den svala luften och den vidunderliga utsikten över alla teplantager var värt varenda onödigt stopp. Det var det och den goda koppen te på Bohs teplantages café som de pratade om när de satt på bussen till Kuala Lumpur.

Calle hade bokat ett hyfsat bra hotell i närheten av Petronas Towers i Kuala Lumpur och kostanden per natt skulle delas efter ny modell. Hotellet hade pool och Nina kände att det skulle bli oerhört skönt och hon försökte tränga undan alla känslor på att det egentligen var orättvist att Calle betalade mer. En överenskommelse var en överenskommelse. De bestämde att morgonen efter ta en förmiddag på hotellet för satt vila ut.

Bussresan var bättre än andra bussresor och gick på utlovade tre och en halv timmarna. Nina valde att ta upp det som legat och gnagt ett tag:

– Vad skulle du säga om jag valde att inte följa med till Singapore?

– Det skulle vara oerhört tråkigt förstås, svarade Calle.

– Jo, men det behöver ju inte betyda att vi skiljs åt på den här resan för gott.

– Nej ok. Hur tänker du då?

– Att jag inte åker till Singapore, men vi bestämmer var vi ses sen.

Nina hörde hur det lät. Hon ville inte skiljas från Calle för gott, men samtidigt behövde hon någon form av svängrum. Hon visste vad som höll på att hända, hon kände igen tecknen alltför väl. Hon hade varit trygg i att Calle inte var hennes typ, men snart kunde hon inte låtsas att det bara var en semesterflirt längre. Hon visste inte vad hon tyckte om det, men framförallt visste hon inte vad han tyckte. Att lämna honom var kanske världens sämsta idé, men frågan var om hon hade något val.

Nästa kapitel >

Tidigare kapitel

Kapitel 1

Kapitel 2

Kapitel 3

Kapitel 4

Kapitel 5

Kapitel 6

Kapitel 7

Kapitel 8

Kapitel 9

Kapitel 10

Kapitel 11

Kapitel 12

Kapitel 13

Kapitel 14