Jag såg mycket fram emot att läsa Thordis Elvas och Tom Strangers bok om våldtäkt och förlåtelse, På andra sidan förlåtelsen (Forum). Temat känns unikt och jag kände instinktivt innan jag började läsa att det väl inte går att förlåta en våldtäkt.
1996 blev Thordis våldtagen av sin pojkvän Tom. Efter det följde flera år av destruktivt beteende. Ett beteende som sedan kom att omvändas till konstruktivitet. Hon har skrivit böcker om våldtäkt och föreläst om ämnet över hela världen. När hon skulle till Australien, Toms hemland, tog kontakt med honom. De träffades inte då, men kontakten skulle leda till en flera år lång mejlväxling om vad han utsatt henne för. Hon blev förvånad över att han erkände våldtäkten utan omsvep och efter det erkännande började en lång process mot förlåtelse. De bestämde sig för att träffas. Det blev i Kapstaden mitt emellan Island och Australien.
Boken innehåller långa samtal om livet, brottet och förlåtelse. Det är djupt och naket och ingen utesluter något. De har båda påverkats mycket av händelsen och båda har haft destruktiva perioder i livet. Thordis är den som klarat sig bäst, trots allt. Tom har fortfarande inte kunnat släppa någon inpå livet. Thordis ska gifta sig och har fått barn. Det är aldrig någon tveksamhet vem det är som är förövare och vem som är offer och aldrig är det någon som förminskar det som gjort. Men samtidigt finns det en väg framåt. Det finns en möjlighet till förlåtelse, som i all fall jag som läsare också kände.
Jag kan inte låta bli att tänka att det kanske skulle kunna vara såhär för många våldtäktsman, att de våldtar och sedan skulle kunna ångra sig livet ut och leva med en fasansfull ångest. Men istället kommer våldtäkten upp i ljuset (till skillnad från Toms våldtäkt som Thordis höll tyst om) och så är det så att omgivningen faktiskt tar våldtäktsmannen i försvar och på så sätt legitimerar brottet. Borta är ångesten och kvar är bara en trasig flicka och en kille som ingen dömer och som går vidare i livet. Såklart är det inte så att alla skulle kunna ångra sig efter begånget brott, men jag undrar om det inte är fler som skulle göra det om inte omvärlden hade så förbannat lätt att ta våldtäktsmän i försvar. Det Thordis och Tom kommer fram till är att Tom tog det han ville ha för att han kunde det. Sedan kändes det inte rätt, men hans ångest kom långt senare. Det var tur att ingen fanns där och hjälpte honom ur ångesten genom att säga att det han gjort inte var så farligt, tänker jag.
Det är en bok om mäns våld mot kvinnor, strukturer och feminism vid sidan om Thordis och Toms upplevelser. Det var en fantastisk bok på många sätt och det var fint att få vara med på deras resa. Idag är de vänner, hur konstigt det än kan låta. De klarade av att komma dit för att de båda ville det. Jag är glad över att de delade med sig av sin historia. Nu ska jag lyssna på deras Ted talk!
