Några programpunkter på bokmässan som jag hörde i alla fall delar av

Såhär ser man ut när man går runt på ett mässgolv tillsammans med sin ett och ett halvt-åring. Lite uppgiven och låter till och med ungen suga på en våtservett (helt ofattbart bland det bästa hon vet). När det hettade till och blev intressant, började Selma testa sina röstresurser och vi fick snällt gå vidare. Men lite hann jag se och höra i alla fall!

När Selma sov på fredagen passade jag på att lyssna på en diskussion om Anne på Grönkulla och vad hon betytt för tre olika författare. Jag känner ju Helena Dahlgren som nu är aktuell med romanen Orkidépojken som är är oerhört sugen på att läsa och det var hennes medverkan i kombination med temat som gjorde att jag drog mig dit. De andra deltagarna var Maria Turtschaninoff och Elisabeth Östnäs. Anne var en tjej som levde i sin fantasivärld, och det var något som de alla tre kunde relatera till. De kom in på att Anne inte fick leva ut sina författardrömmar i böckerna, vilket kanske var märkligt eftersom författaren själv fick det, men Helena menade att hon var deprimerad och kanske var det därför böckerna blev svartare. Maria sa att hon inte kunde tänka sig att se den nya serien för att det finns bara en Anne. Där kände jag att jag fick lite stöd för min känsla. Det finns bara en Anne, en Marilla och en Gilbert. Jag vill inte heller se Anne with an e.

Jag hann också lyssna på hela diskussionen på Timbro om sport och våld med min make och Isobel Hadley-Kamptz. Hon har skrivit en bok om detta som jag ska läsa. De pratade om supporterkultur och om hur människor som är högutbildade och i övrigt städade människor kan stå på en läktare och skrika hata. Isobel gillar själv fotboll och jag tror att boken därför är bra och nyanserad, men det återstår förstås att se!

Jag försökte lyssna på Birgitta Ohlsson bär hon pratade om sin bok Duktiga flickors revansch och det gick bra i ungefär 10 minuter. Jag som läst boken kunde väl känna igen mig i det hon berättade så jag tror inte att jag missade så mycket rent innehållsmässigt. Selma fick säga hej till Birgitta i alla fall och det var hon glad för.

Nästan precis innan vi skulle åka fick jag syn på Helena Thorfinn i ABF:s monter. Hon pratade om sin bok Den som går på tigerstigar som utspelar sig i diplomatkretsar i Bangladesh. Selma var inte på sitt bästa humör så jag fick bara lyssna lite sporadiskt i några minuter. Jag hörde henne prata om bokens Janne som fungerade bro mellan de slappare skandinaviska föräldrarna och de hårdare asiaterna i skolan. Konflikten ligger i att skandinaverna vill att barnen ska ha roligt också och asiaterna vill att barnen ska komma in på de prestigefulla universiteten. Vårt synsätt kan ju vara svårt att försvara med tanke på hur Sverige ligger till i PISA-undersökningarna. Hela den här bihistorien i boken är självupplevd från en liknande skola i Burma. Jag fick inte möjlighet att fråga henne om det blir en tredje bok som ska utspela sig i Burma, men jag antar det