Till nästa träff med min feministiska bokcirkel har vi valt boken Modet att köra (Natur och Kultur) av Manal al-Sharif. Med den förra boken väntade jag till efter träffen innan jag recenserade den, men tyckte att det blev lite hopblandning av vad vi pratade om och vad jag från början tyckte. Eftersom jag kommer att skriva ett inlägg om våra diskussioner recenserar jag boken nu på förhand. På så sätt får jag också lite stöd till diskussionerna sedan.
Manal al-Sharif greps på natten den 21 maj 2011 för att ha kört bil. Hon trodde att det skulle bli en ren rutinsak, men hon hamnade i fängelse. Där var det vidrigt äckligt och hon blev helt avskuren från omvärlden. Det myndigheterna var mest irriterade på var att hon ingick i en aktivistgrupp, Women2drive, som planerade en aktion den 17 juni. Vi får också en bakgrund där Manal berättar om sitt liv med uppväxt i Mecka, utbildning i Jeddah och slutligen sitt jobb på det statliga oljebolaget Aramco. På Aramco gällde andra regler än i övriga Saudiarabien och där kunde hon leva nästan som en västerländsk kvinna.
al-Shafis bok är personlig och berättar om livet i Saudiarabien för en kvinna. Det är ingen tvekan om att hon brinner för kvinnors rättigheter och att hon nu, efter att ha bott i Australien ett tag, kan se förtrycket med nya ögon. Boken är spökskriven, som de flesta andra på liknande tema. Det märks inte så tydligt. Det är bara när Manal pratar om sina barn som det blir lite distanserat. Det måste vara fruktansvärt att fatta beslutet att lämna landet och inte få ta sitt barn med sig. Att det skulle vara det för Manal får vi kanske veta i skrift, men känslan finns inte där. Jag tror att den finns i verkligheten.
Den övergripande känslan när jag läste boken var en enorm hopplöshetskänsla över hur otroligt eftersatt jämställdheten är i Saudiarabien. Nu får kvinnor visserligen köra bil i landet, men det är ju bara en av många, många saker som kvinnor inte får. Att be sin pappa, bror eller tonårsson om lov för allt från att välja jobb till att köpa en TV är några saker som fortfarande finns kvar att jobba på.
Boken är välskriven och helt klart läsvärd. Det fina med Manal som aktivist är att hon, när hon kommit ut från fängelset, engagerade sig för att även få sina medfångar frigivna. Många satt där trots att de blivit frigivna, men de hade inte råd att betala avgiften för att komma ut. Flera av dem var gästarbetare från andra länder.
Jag återkommer om några veckor när jag bokcirklat om boken!
