Jag hade kanske inte tänkt att läsa Min mörka Vanessa av Kate Elizabeth Russell (Albert Bonnier förlag) om det inte varit för min zoom-bokcirkel bokhörnan. Det var veckans bok och jag hann precis lyssna klart innan det var dags för samtal. Jag kom 45 minuter sent och vi pratade mest om annat, så jag kände inte att det var så meningsfullt att sammanfatta det samtalet.
Vanessa är 15 år och går på en internatskola och är ganska ensam. Efter att hennes enda vän hittat en kille, blir hon helt ensam. Hon tyr sig till sin engelskalärare Jacob Strane, som ger henne den uppmärksamhet hon vill ha. En dag säger han att han vill kyssa henne och då börjar en katt och råtta-lek som slutar med att Strane har sex med henne. Vanessa njuter av all uppmärksamhet, men samtidigt tyckte hon att det var förfärligt med sexet och Stranes könsorgan. Deras förhållande fortsätter och när det uppdagas är det Vanessa som får gå från skolan. Strane har henne i ett starkt grepp och hon gör allt för honom.
Samtidigt utspelar sig boken i nutid och det är 2017 och metoo har just exploderat. Flera elever från samma internatskola anklagar samma lärare för sexuella övergrepp, men Vanessa är fortfarande i Stranes våld och lovar och försäkrar honom när han kontaktar henne, att han kan lita på henne. Det fyller henne med stolthet att han litar på henne. Samtidigt är hon fortfarande arg för att det var hon som fick offra allt och han inget,
Min mörka Vanessa är en psykologisk roman om ett sexuellt övergrepp och vilket makt förövaren fortfarande har över offret och att avsaknaden av hjälp för offret gör att hon fortfarande ser förhållandet som ett vackert kärleksförhållande och inte ett övergrepp. Hon var ju med på det! Sakta med säkert öppnar hon sig för sin terapeut och man kan ana att det kanske finns en väg framåt.
Det är en hemsk roman som det är svårt att värja sig från. Det är inte riktigt min typ av bok, men jag tyckte ändå att den var helt ok. Det är nattsvart och det är inte många ljuspunkter att klamra sig fast vid. Det bästa i boken tyckte jag var sättet författaren visar att offrets beteende inte alltid är så som man tänker sig. Alla visste om att läraren tafsade på tjejer och Vanessa hade berättat för flera om vad som pågick. Ändå valde de att gå på hennes egen uppdiktade linje om att hon hade ljugit när det väl kom till kritan. Inte ens föräldrarna ingrep. Hela tiden tycker Vanessa att förhållandet var fint och hon gör allt som Strane säger att hon ska göra. Hon är inte ett offer i de flestas ögon, allra minst sina egna.
